När Högsta domstolen skapade lag : En undersökning av lagförklaringsinstitutets ursprung, funktion och bortfall i 1809 års regeringsform

Sammanfattning

Lagförklaringar växte fram ur en naturrättslig rättskultur, där lagen uppfattades som uttryck för en evig och högre ordning. Inom denna tradition ansågs det mer naturligt att lagstiftaren förklarade lagens mening än att de ändrade dess lydelse. Men lagstiftarens förklaringar visade sig otillräckliga för att styra rättstillämpningen i praktiken, då prejudikat saknade auktoritet och domare inte tilläts tolka lagen självständigt. Som svar på detta problem utvecklades en ordning där underdomstolar vände sig till konungen och rådet vid tveksamheter om lagens innebörd – en uppgift som Högsta domstolen sedan övertog vid sin tillkomst. Under 1800-talets första hälft avgav Högsta domstolen lagförklaringar till domstolar och myndigheter i frågor som rörde allt från arv och skeppsbrott till straffomvandling och domsagor. Förklaringarna var kortfattade och syftade till att efterföljas. Samtidigt förekom osäkerhet om befogenheternas gränser, och det finns exempel på att domstolen överskred dem. Lagförklaringen låg i gränslandet mellan rättstillämpning och lagstiftning och gav domstolen en normerande funktion i rättssystemet. Lagförklaringar föll efter 1830-talet ur bruk och användes sista gången 1865. Den främsta anledningen till det var prejudikatens ökade betydelse och instansordningens utveckling, men även sammanträdesreformerna och maktdelningsprinciper kan ha spelat in. Samtidigt väcks frågan om institutet verkligen dog ut, eller om det snarare bytte skepnad och levde vidare i andra former. Institutet syftade till att vägleda rättstillämpningen, och det sker fortsatt men på andra sätt. Uppsatsen syftar därmed till att ge en sammanhållen och fördjupad förståelse för ett i dag nästan bortglömt rättsinstitut och dess roll i svensk statsrättslig utveckling.