När tystnad förväxlas med samtycke: En kritisk analys av domstolarnas bedömning rörande undersökningsplikten i mål om oaktsam våldtäkt

Sammanfattning

Införandet av den frivillighetsbaserade sexualbrottslagstiftningen 2018 markerade en genomgripande förändring i svensk sexualbrottslagstiftning och introducerade oaktsam våldtäkt som en ny brottstyp. Med det nya brottet försköts fokus från gärningspersonens uppsåt till dennes ansvar att säkerställa frivillighet. Trots lagstiftarens ambition att stärka den sexuella självbestämmanderätten är det oklart hur kravet på att förvissa sig om frivilligt deltagande – här benämnt undersökningsplikten – tillämpas i rättspraxis. Uppsatsen undersöker hur hovrätterna resonerar kring undersökningsplikten och i vilken mån dessa bedömningar uppvisar enhetlighet ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Studien kombinerar en rättsdogmatisk metod för analys av lagtext, förarbeten och rättsvetenskaplig litteratur med en kvalitativ empirisk metod bestående av en systematisk genomgång av hovrättspraxis i mål där målsägandens passivitet aktualiserats. Analysen visar att domstolarnas bedömningar präglas av betydande variation. I fall där passivitet, berusning, sömn eller tidigare relationer förekommer görs skiftande tolkningar av när och hur undersökningsplikten ska tillämpas. Trots att förarbetena anger att passivitet och dubbeltydiga signaler ställer särskilda krav på gärningspersonen, resonerar hovrätterna inte sällan på motstridiga sätt eller underlåter helt att beröra frågan. Bristen på enhetlighet medför rättssäkerhetsmässiga konsekvenser genom minskad förutsebarhet och inkonsekvent rättstillämpning. Uppsatsen konkluderar att den nuvarande praxisbilden lämnar ett betydande tolkningsutrymme som riskerar att underminera rättens legitimitet och pekar på behovet av ytterligare vägledning från Högsta domstolen.