Om straffprocessuella tvångsmedel i högre rätt efter en frikännande dom i lägre rätt : Med särskilt fokus på rättssäkerhet och effektiv brottsbekämpning

Sammanfattning

I uppsatsen utreds möjligheterna för åklagare och domstolar att besluta om personella och perdurerande straffprocessuella tvångsmedel gentemot en tilltalad i högre rätt, efter en i alla delar frikännande dom i samma mål mot den tilltalade i lägre rätt. Vidare undersöks hur dessa möjligheter förhåller sig till straffprocessens dubbla funktioner om rättssäkerhet och effektiv brottsbekämpning. Beslut och verkställighet av straffprocessuella tvångsmedel utgör så gott som alltid inskränkningar i individens grundläggande rättigheter, till exempel rörelsefriheten och förbudet mot frihetsberövanden. Tvångsmedel är dock effektiva medel för staten att framgångsrikt bedriva sin brottsutredande verksamhet. Avvägningar mellan individens rättigheter och effektiviteten i processen måste således göras. Efter en frikännande dom åtnjuter den frikände individen ett extra starkt skydd, främst genom oskyldighetspresumtionen i art. 6.2 EKMR och genom 24 kap. 21 § RB som e contrario innebär ett förbud för den frikännande instansen att i samband med domen fatta beslut om tvångsmedel. Den senare bestämmelsen ger dock inte svar på vad som gäller i högre rätt. Det finns inget direkt lagstöd för åklagare eller högre rätt att besluta om straffprocessuella tvångsmedel efter överklagande av en frikännande dom. Sedan 1970-talet har emellertid Högsta domstolen utvecklat praxis vari formats ett antal situationer i vilka åklagare och högre rätt får fatta beslut om tvångsmedel trots att den tilltalade är frikänd. Möjligheterna har dock brister och är för rättsosäkra, vilket främst beror på att situationerna inte angetts uttömmande, deras vaga utformning och avsaknaden av lagstöd.