Patienters erfarenheter av återhämtning vid psykisk ohälsa inom vuxenpsykiatrisk slutenvård : En strukturerad litteraturstudie

Sammanfattning

Bakgrund: Psykisk ohälsa är ett växande globalt folkhälsoproblem som påverkar cirka en miljard människor. Inom psykiatrisk vård förstås återhämtning som en personlig process präglad av hopp, mening, identitet och egenmakt snarare än enbart symtomfrihet. Psykiatrisk slutenvård spelar en avgörande roll genom att erbjuda vård dygnet runt för personer i akuta situationer. Trots att återhämtningsinriktad vård betonas i forskning och policy är implementeringen inom slutenvården begränsad och strukturella hinder som tidsbrist och tvångsåtgärder motverkar centrala återhämtningsprinciper. Tidigare forskning utgår främst från vårdpersonalens perspektiv, medan patienternas egna erfarenheter av vad som främjar återhämtning är sparsamt belysta. Syfte: Att beskriva patienters erfarenheter av återhämtning vid psykisk ohälsa inom vuxenpsykiatrisk slutenvård. Metod: En strukturerad litteraturstudie med induktiv ansats. Systematiska sökningar gjordes i CINAHL och PubMed med stöd av PEOT-modellen. Tio peer-reviewade kvalitativa artiklar publicerade mellan 2015 och 2025, med fokus på vuxna patienters erfarenheter, inkluderades efter kvalitetsgranskning med CASP. Data analyserades med tematisk analys enligt Braun och Clarkes (2006) sexfasmodell. Resultat: Analysen resulterade i fem teman: att bli sedd och bekräftad som en hel människa; att känna trygghet som grund för återhämtning; att finna gemenskap och mening i tillvaron; att bära hopp och orientera sig mot framtiden; samt att möta hinder som försvårar återhämtning. Återhämtning var beroende av genuint engagemang från personal, en trygg vårdmiljö, social gemenskap och en vård som förmedlar hopp, medan tvång och bristande delaktighet utgjorde tydliga hinder. Slutsatser: Specialistsjuksköterskor bör prioritera relationell kompetens och förmågan att förmedlahopp. Strukturerad icke-uppgiftsorienterad tid med patienter bör implementeras och verksamheter bör minska tvångsanvändningen och stärka patientdelaktigheten. Förslag på vidare forskning: Framtida studier bör utforska hoppfrämjande interventioner, belysa underrepresenterade patientgruppers erfarenheter samt följa återhämtningen longitudinellt från sluten till öppenvård.