PFAS i dricksvatten: en litteraturstudie om reningstekniker och PFAS koppling till cancer

Sammanfattning

Per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) är en grupp av fler än 4700 konstgjorda kemikalier. Den kommersiella produktionen av PFAS började 1960 och pågår än idag. De används i bland annat brandskum, ytbeläggningar och förpackningsmaterial. Deras persistenta egenskaper och motstånd mot nedbrytning har lett till att PFAS spridits i naturen, vilket i flera fall orsakat kontaminering av vatten. Denna studie syftar till att undersöka vilka PFAS som förekommer i vatten, hälsorisker med fokus på cancer som kopplats till exponering, samt reningstekniker för rening av dricksvatten som kontaminerats av PFAS. De PFAS som detekteras mest i naturen inklusive dricksvatten är PFOA och PFOS. PFAS utsläpp i Sverige kommer främst från brandskum som ofta används under brandövningar av försvaret. Andra spridningskällor kan vara utsläpp från industrier som använder PFAS. Regleringar och gränsvärden av PFAS har blivit striktare både i EU och Sverige, vilket stärkt behovet av effektiva reningsmetoder. I studien undersöktes tre separationstekniker för rening av PFAS vilka är, adsorption med aktivt kol, jonbyte och membran. Resultatet av litteraturstudien visar att reningsgraden var högst för membran, följt av jonbyte. Aktivt kol uppvisar en sämre effektivitet, särskilt för kortkedjig PFAS, men är däremot mer etablerad och billigare inköpspris. Studier om PFAS och cancer visar att PFOA är den mest studerade PFAS, och har också starkast bevis för en ökad risk för vissa cancerformer. Dessa cancerformer är främst njur- och testikelcancer. Mer varierande resultat har identifierats för PFOS, och för nyare PFAS (till exempel GenX och PFBS) existerar endast djurstudier vilket inte är tillräckliga för att dra tydliga slutsatser om hälsoeffekterna i människor. Dessutom är mekanismen kring hur PFAS potentiellt orsakar cancer inte fastställd, däremot finns det teorier som bygger på icke-genotoxiska mekanismer (skadar inte DNA direkt).