Politisk legitimitet i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik: mellan normativ auktoritet och medlemsstaternas autonomi

Sammanfattning

Denna uppsats analyserar vilken teori om politisk legitimitet som bäst kan användas för att förstå EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (GSFP). Frågan som besvaras är vem av Fabienne Peter (2020) och Elizabeth R. Prendergast (2024) som har den mest rimliga positionen i relation till EU:s GSFP. Uppsatsen granskar även vilka konsekvenser deras teorier får för EU:s möjligheter att agera ansvarsfullt i internationella konflikter. Peter menar att politisk legitimitet ibland grundas i tillräckligt välgrundade uppfattningar om vad som bör göras och ibland i rättvisa procedurer för att hantera motstridiga viljor. Hennes teori är därför lämplig för att förstå EU:s dubbelsidiga karaktär: EU motiverar ofta sina säkerhetspolitiska beslut med hänvisning till mänskliga rättigheter, internationell rätt och fredsbevarande principer, samtidigt som GSFP ofta kräver enhällighet mellan medlemsstaterna. Legitimitet kan därmed även bero på medlemsstaternas samtycke. Prendergast kritiserar Peters teori genom att ifrågasätta om normativa fakta verkligen kan förstås som oberoende av människors viljor och perspektiv. Om normativa skäl i stället formas av aktörers attityder blir medlemsstaternas samtycke och erkännande särskilt viktiga för EU:s legitimitet. Detta eftersom EU:s säkerhetspolitik präglas av olika nationella intressen, såsom skilda hotbilder och syn på samarbeten. Uppsatsens slutsats är att Peters position är den mest rimliga i fråga om EU:s GSFP. Detta grundas på att hennes teori kan förklara både när EU bör hänvisa till välgrundade normativa skäl och när legitimitet måste vila på procedurer och medlemsstaternas samtycke. Prendergasts kritik utgör dock ett viktigt bidrag genom att visa att EU:s legitimitet i praktiken är beroende av medlemsstaternas acceptans. Sammantaget bör EU:s legitimitet inom GSFP förstås som dynamisk och kontextberoende.