Portföljinvesteringar och den fria rörligheten för kapital – Om 7 § UDI-lagens omfattning av portföljinvesteringar och dess förenlighet med den fria rörligheten för kapital enligt artikel 63 FEUF

Sammanfattning

Denna uppsats behandlar den svenska lagen (2023:560) om granskning av utländska direktinvesteringar (UDI-lagen) och dess definition av begreppet portföljinvestering. Särskilt analyseras lagens anmälningsskyldighet för portföljinvesteringar som motsvarar eller överstiger ett innehav om tio procent och hur denna reglering förhåller sig till den fria rörligheten för kapital enligt arti-kel 63 FEUF. Uppsatsen inleds med en genomgång och jämförelse av UDI-förordningen och UDI-lagen. UDI-lagen definierar begreppet portföljinvestering som en ren finansiell placering där investeringen utgör mindre än tio procent av aktierna eller röstvärdet. En genomgång av EU-rättslig praxis visar däremot att portföljinvesteringar enligt unionsrätten definieras utifrån avsaknaden av möjlighet till inflytande över investeringsobjektet. UDI-lagens tioprocentiga tröskelvärde frångår således kravet på möjlighet till inflytande och kopplar i stället definitionen till ett tröskelvärde. Följden blir att investeringar som överstiger tio procent men som saknar faktisk möjlighet till inflytande ändå klassificeras som portföljinvesteringar enligt UDI-lagen. Dessa investeringar omfattas således av UDI-lagens anmälningsskyldighet trots att de inte medför något inflytande över investeringsobjektet och därmed inte heller är av någon säkerhetsrelevans enligt lagens syfte. Uppsatsens analys visar att anmälningsskyldighetens omfattning av portföljinvesteringar som motsvarar eller överskrider ett innehav om tio procent utgör en otillåten inskränkning av den fria rörligheten för kapital. Inskränkningen kan inte anses motiverad med hänsyn till ett tvingande allmänintresse eftersom portföljinvesteringar per definition saknar möjlighet till inflytande över investeringsobjektet. Dessa investeringarna kan därmed inte anses utgöra ett sådant verkligt och tillräckligt allvarligt hot mot nationell säkerhet som krävs för att åtgärden ska kunna motiveras. Inte heller kan lagstiftarens hänvisningar till risken för kringgående godtas eftersom kringgående av granskningssystemet tolkas alltför extensivt och används utan koppling till rättsmissbruk. Vidare visar även en proportionalitetsbedömning att anmälningsskyldigheten inte uppfyller proportionalitetsprincipens krav. Den omfattande anmälningsskyldigheten går längre än nödvändigt för att skydda nationella säkerhetsintressen. Sammantaget leder uppsatsens analys till slutsatsen att anmälningsskyldighetens omfattning av portföljinvesteringar som motsvarar eller överskrider ett innehav om tio procent inte är förenlig med unionsrättens krav på fri rörlighet och proportionalitet.