Rättssäkerhet vid efterbeskattning : Gränsdragningen mellan uppgiftsplikt och utredningsskyldighet

Sammanfattning

Det system som föranleder efterbeskattning kan beskrivas som två sidor av ett mynt, där ena sidan utgörs av den skattskyldiges uppgiftsplikt, och den andra av Skatteverkets utredningsskyldighet. Regelsystemet för den skattskyldiges uppgiftsplikt är långtgående och omfattande, och kommer främst till uttryck i 14–35 kap. SFL. När uppgiftsplikten inte uppfylls föreligger risk att oriktig uppgift lämnats. Att lämna oriktig uppgift kan få en rad konsekvenser såsom skattetillägg, skattebrott och efterbeskattning. I relation till det nämnda står Skatteverkets utredningsskyldighet, som kommit till uttryck genom 40 kap. 1 § SFL. Av paragrafen följer en skyldighet att se till att ärenden blir tillräckligt utredda. Förhållandet mellan parternas förpliktelser är svårdefinierat. Övergripande kan konstateras att den skattskyldiges allmänna uppgiftsplikt är konstant, men varierar till sitt innehåll, medan Skatteverkets särskilda utredningsskyldighet aktualiseras när uppgifterna som lämnats är tillräckliga för att fatta ett korrekt beskattningsbeslut. För att efterbeskattning på grund av oriktig uppgift ska anses föreligga krävs ett orsakssamband mellan den skattskyldiges felaktiga uppgifter och det felaktiga skattebeslutet, något som följer av 66 kap. 27 § SFL. Om den skattskyldige lämnat uppgifter i enlighet med den förhärskande uppfattningen på ett rättsområde, bryts det vitala orsakssamband som gör att efterbeskattning kan meddelas, oavsett om uppgifterna senare visar sig vara felaktiga. Det ska i sammanhanget noteras att den förhärskande uppfattningen måste ha presenterats av Skatteverket genom en av deras vedertagna informationskällor. Efterbeskattning är ett speciellt och något kontroversiellt förfarande, som skapar utrymme för frågor om rättssäkerhet. Inte minst förekomsten eller avsaknaden av en förhärskande uppfattning skapar stora skillnader i rättstillämpningen, vilket ställer höga krav på den skattskyldige att vara upplyst och uppdaterad inom det aktuella området. Det har genom praxis visat sig att förutsebarheten emellertid åsidosätts genom inkonsekventa och ständigt förändrade beviskrav samt en felaktigt fördelad bevisbörda. Det nämnda antyder att det föreligger rättssäkerhetsproblem i tillämpningen, vilket skapar osäkerhet för den skattskyldige.