Sjuksköterskors upplevelser vid implementering av digital egenmonitorering med fokus på integrering av nytt arbetssätt i kliniska processer, arbetsmiljö och hållbarhet. : En kvalitativ intervjustudie.

Sammanfattning

Bakgrund: Digital egenmonitorering ses som en lösning för personcentrerad, säker och tillgänglig vård vid pågående nära vård-omställning och demografiska utmaningar. Digital egenmonitorering innebär att individen mäter, följer och delar sin hälsodata med vården, vilket möjliggör uppföljning och gemensamt beslutsfattande. Vårdprofessionerna påverkas av hur den implementeras och används. Syfte: Syftet var att undersöka hur sjuksköterskor upplever införandet av digital egenmonitorering i klinisk verksamhet samt belysa faktorer som påverkar en hållbar integrering av arbetssättet. Metod: Ändamålsenligt och strategiskt urval användes, fem sjuksköterskor, som arbetar eller har arbetat med ordinerad digital egenmonitorering, samt tre kliniska projektledare, som arbetar med införandet, inom specialist- och primärvård intervjuades. Semistrukturerade frågor användes för att fånga deltagarnas upplevelser och erfarenheter av implementering av digital egenmonitorering. Data analyserades med kvalitativ reflexiv tematisk analys. Resultat: Faktorer som påverkar implementering identifierades på organisatorisk-, team- och professionsnivå. Varaktig användande baserades på patientnytta och vårdpersonalens nyfikenhet och engagemang. Teamdynamik och gemensam målbild möjliggjordes genom lärande, delaktighet och kontinuerligt förbättringsarbete där samsyn skapades av teamet och organisatorisk styrning. En balans mellan patientens behov och sjuksköterskans omvårdnadsbedömning, avgjorde hur och när, digitala och fysiska kontakter erbjöds samt utformades. Digital egenmonitorering ökade arbetsglädje och kontroll när arbetssättet upplevdes välintegrerat i kliniska processer, samtidigt försämrades arbetsmiljön vid bristande implementering. Integrationen påverkades också av systemstöd och interoperabilitet. Digital omvårdnadsbedömning baserat på patientdata upplevdes möjliggöra ett proaktivt och effektivt arbetssätt, men ställde samtidigt nya krav på sjuksköterskors digitala kliniska bedömning. Slutsats: En hållbar implementering av digital egenmonitorering förutsätter stöd på professionell, team- och organisationsnivå. Arbetsmiljö och kliniska processer påverkas av acceptans, upplevd kontroll, digitala system och professionens kompetens. En strukturerad implementeringsprocess är avgörande för hur arbetssättet integreras i kliniska processer och arbetsmiljön upplevs, därför har en klinisk checklista utvecklats och finns som bilaga 3. Mer forskning behövs om hur sjuksköterskor hanterar digitala kliniska bedömningar och vilken kompetens som krävs för digital egenmonitorering.