Uppsats

Skolan som socialpreventiv aktör för barn och unga med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning : Problemrepresentationer och implementering av risk- och skyddsfaktorer i policy och praktik

Master-uppsats

Uppsala universitet/Teologiska institutionen

Publicerad: 2026

Språk: Svenska

Nyckelord

klicka för att söka

⌕normbrytande beteende ⌕unga i riskzon ⌕Riskfaktorer ⌕Social brottsprevention ⌕Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning ⌕skyddsfaktorer ⌕Skolan som brottsförebyggande arena ⌕Tillgänglig utbildning ⌕Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Sammanfattning

Studien syftar till att analysera hur socialpreventivt brottsförebyggande arbete i skolan fungerar för barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i Stockholm stad. Mer specifikt undersöker studien hur risk- och skyddsfaktorer konstrueras i en policykedja från nationell och kommunal nivå till skolnivå. Genom likvärdig utbildning med rätt stöd kan elever utveckla en prosocial utvecklingsväg och stärkas gentemot normbrytande beteende. Studien aktualiserar därmed frågan om alla barn har samma möjligheter att tillgodogöra sig skolans skyddande funktion i relation till rekrytering till kriminella miljöer. Studien har en kvalitativ forskningsdesign och kombinerar kvalitativ dokumentanalys och semistrukturerade intervjuer. Analysen genomförs i två steg och utgår metodologisk från Carol Bacchis ”What’s the problem represented to be?”. Det analytiska fokuset riktas mot risk- och skyddsfaktorer som tolkas genom den sociala utvecklingsmodellen. I analysens andra steg används Michael Lipskys implementeringsteori om närbyråkrater för att förstå hur policy omsätts i praktiken och påverkas av organisatoriska resurser och handlingsutrymmen. Studiens resultat visar att skolan tillskrivs stor potential att stärka barn och ungas skyddsfaktorer mot kriminalitet. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är däremot i stor utsträckning frånvarande i det nationella och kommunala brottsförebyggande arbetet. Resultatet visar en diskrepans mellan policy och praktik. Intervjupersonerna problematiserar konstruktionen av skolan som en universell skyddsfaktor och menar att skolans skyddande roll är villkorad av resurser och organisatoriskt handlingsutrymme. Vid bristande stöd och anpassningar riskerar skolan i stället att fungera som en strukturell riskfaktor för barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i det socialpreventiva brottsförebyggande arbetet.