Solidaritet, etisk press och skepsis : Vårdpersonals vaccinationsvilja under Covid-19-pandemin

Sammanfattning

Bakgrund: Desinformation kring vaccination kan leda till ökad misstro mot hälsomyndigheter och undergräva folkhälsoresponsen. Vaccintveksamhet bland medicinsk personal är särskilt problematiskt då de ofta ses av allmänheten som medicinskt sakkunniga, och deras inställning till vaccinet kan avsevärt bidra till allmänhetens vaccinationsvilja. Att undersöka vaccinationsviljan och dess faktorer är relevant för att kunna hitta strategier för att främja vaccinationstäckningen. Syfte: Att beskriva vaccinationsvilja hos olika professioner inom vården samt vilka faktorer som påverkat den individuella vaccinationsviljan. Metod: Semistrukturerade intervjuer gjordes utifrån ett snöbollsurval. Sammanfattningsvis deltog totalt 5 sjuksköterskor, 2 undersköterskor och 2 medicinska sekreterare i studien, samtliga verksamma på sjukhus. Som metod för analys av det insamlade materialet valdes kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Vaccinationsvilja är beroende av faktorer som etnicitet, yrkesroll, politisk tillhörighet, kunskapsnivå om svårighetsgraden av Covid-19 och vaccinets effektivitet. Vaccinationsbeslut förknippas med etisk stress och en känsla av tvång och otrygghet. Myndigheterna anses inte vara transparanta i sin kommunikation och det finns en stor oro i att delar av viktig information utelämnas. De som vaccinerat sig gjorde det av solidaritet, för att bidra till pandemins slut och för att de ville skydda sina patienter, sin familj och sina vänner. Bruket av sociala medier har ökat under pandemin, för att hålla kontakt med vänner och familj, men även för att hitta hälsoinformation. Slutsats: Kunskap kring vaccin och hur de fungerar är inte en självklar del av utbildningen bland de professioner som deltog i studien. Vårdpersonal måste ges kunskaper för att tryggt och faktabaserat kunna diskutera denna viktiga fråga med patienter då rekommendationer kring vaccin måste tydliggöras. Eftersom informationen ska tas emot av människor med stora variationer i ålder, utbildning och förkunskaper kan det vara lämpligt att skala ner den biomedicinska utbildningsstrategin och istället rikta in hälsokommunikationen på en kulturell och politisk bakgrund för att diskutera hälsofrämjande åtgärder som vaccination.