The Green Steel Market: Evaluating the OEM Business Case and the Role of Decarbonisation Targets as Strategic Drivers in the Automotive Sector

Sammanfattning

Stålindustrin står för ungefär 7-8% av världens växthusgasutsläpp, och fordonsindustrin är en av dess viktigaste kunder. Fordonstillverkare som Volvo, Mercedes och Scania möter idag hårdare krav på att minska utsläppen i sina försörjningskedjor, genom regelverk i EU som förändras snabbt och ett växande tryck att ansvara för sina koldioxidavtryck. I detta sammanhang har grönt stål blivit en strategiskt viktig fråga. Men trots att viljan att ställa om finns har omställningen i stort sett avstannat. Den här studien undersöker hur biltillverkare resonerar kring affärsnyttan med grönt stål, baserat på intervjuer med biltillverkare, bransch- och policyexperter samt stålproducenter. Totalt ingår 19 semistrukturerade intervjuer. Studien utgår från två frågor: hur biltillverkare bygger ett affärscase för grönt stål och vad som påverkar deras vilja att betala mer för det, samt hur mycket utsläppsmål och EU-regler faktiskt driver efterfrågan. Resultaten visar att affärscaset bygger på flera sammanlänkade faktorer: Scope 3-mål, intern koldioxidprissättning, risker kopplat till stigande koldioxidkostnader i framtiden, leveranssäkerhet och krav från fleet-kunder. Men endast affärscaset räcker inte för att driva omställningen framåt. Den gröna premien slår direkt mot fordonstillverkarens marginaler i en bransch där vinstmarginalerna redan är pressade, och eftersom slutkonsumenten inte bedöms vara beredd att betala mer behövs externa mekanismer för att hålla efterfrågan uppe. Frivilliga ramverk som Science Based Targets Initiative (SBTi) har olika funktion beroende på aktör. För de flesta fordonstillverkare handlar det snarare om att förbereda sig inför kommande reglering än att SBTi faktiskt driver efterfrågan. För andra är SBTi just nu det enda som driver arbetet framåt, i avsaknad av bindande krav. EU:s regelverk, inklusive Industrial Accelerator Act och Automotive Package, signalerar en vilja att fasa ut fossila bränslen men skapar inte den typ av säkerhet av efterfrågan som stålproducenter behöver för att våga göra stora investeringar. Det faktum att det fortfarande saknas en gemensam EU-definition av grönt stål bidrar också till osäkerhet och blockerar både upphandlingssamtal och marknadsutveckling. Studien drar slutsatsen att även om en viss efterfrågan existerar, hindrar ett strukturellt koordinationsproblem mellan aktörer längs hela leveranskedjan och brist på rättsligt tryck övergången från att röra sig framåt. Varken frivilliga åtaganden eller det nuvarande regelverket ger tillräckliga koordinerade bindande signaler genom hela värdekedjan för att slutgiltiga investeringsbeslut ska kunna fattas och utbudet skalas upp. Men argumentet med koordinationsproblemet har begränsningar: även om obligatoriska åtaganden hade existerat kvarstår en grundläggande kostnadsskillnad mellan konventionellt och grönt stål. För att åtgärda detta krävs inte bara starkare reglering utan också trovärdig och långsiktig politisk säkerhet över de investeringshorisonter som infrastruktur för grönt stål kräver.