Sammanfattning

Lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) genomgick år 2022 en reform som bland annat innebar en förändring av regleringen för uppsägning på grund av personliga skäl i 7 § LAS. Syftet var att öka förutsebarheten för både arbetsgivare och arbetstagare vid uppsägningar. Med hjälp av rättsdogmatisk metod syftar uppsatsen till att analysera och kartlägga reformen i förhållande till uppsägning på grund av personliga skäl med fokus på förutsebarhet och semidispositivitet. Uppsatsen syftar dessutom till att undersöka hur rättstillämpningen ser ut efter reformen samt om reformens syfte kan anses vara uppfyllt. Reformen har inneburit att det inte längre görs någon intresseavvägning eller prognos. Bedömningen utgår dock fortfarande från lag, förarbeten och befintlig praxis. Förändringen har dessutom inneburit att regleringen av uppsägning har blivit semidispositiv på huvudorganisationsnivå genom 2 c § LAS och möjliggjort avtal som Huvudavtalet mellan Svenskt Näringsliv, PTK och LO. Detta innebär att rättstillämpningen kan komma att variera för de som omfattas av avtalet. Som det ser ut idag verkar dock inte avtalet skilja sig i stort från lag. Sammanfattningsvis visar uppsatsen att reformen ännu inte inneburit någon större förändring av rättsläget. Om syftet med reformen kan anses vara uppfyllt återstår att se genom framtida praxis.

Utforska vidare

Liknande uppsatser

Uppsatser med liknande ämnen och nyckelord.