Ansvar utan kapacitet : I mötet mellan lagkrav och lokal verklighet för samfällighetsföreningar inom dricksvattenförvaltningen

Sammanfattning

AbstraktTillgång till rent vatten erkänns som en grundläggande mänsklig rättighet. I takt med att klimatförändringar, miljöföroreningar och ökande vattenstress påverkar både kvaliteten och tillgången på vatten har frågor om vattenförvaltning fått en allt mer framträdande roll inom såväl miljöpolitik som samhällsplanering. Under de senaste decennierna har förekomsten av per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) blivit en allt mer uppmärksammad miljö- och hälsoutmaning globalt. Dessa kemikalier är mycket persistenta och kan ansamlas i både miljö och människa, där exponering har kopplats till påverkan på immunförsvaret och en ökad risk för vissa sjukdomar. PFAS har påträffats i yt- och grundvatten i flera delar av Sverige, vilket utgör en bredare utmaning för vattenförvaltningen. Nya krav på dricksvattenkvalitet från EU har implementerats i svensk lagstiftning genom skärpta dricksvattenföreskrifter från. Tidigare forskning visar att mindre decentraliserade vattenaktörer, utanför det kommunala VA-nätet, oftast präglas av begränsad teknisk, ekonomisk och organisatorisk kapacitet. Syftet med studien är att analysera hur samfällighetsföreningar påverkas av skärpta krav på dricksvattenkvalitet, samt hur relationen till kommunen formar deras möjligheter att hantera ett ökat yttre förändringstryck. Studien har genomförts med en semi-kvalitativ metod och bygger på semistrukturerade intervjuer med samfällighetsföreningar, tillsynsmyndigheter och kommunala VA-aktörer i Skåne. Analysen utgår från en syntes mellan Multi-Level Perspective (MLP) och ramverket Technical, Managerial and Financial Capacity (TMF) för att undersöka hur regulatoriska krav samspelar med lokala förutsättningar. Resultatet visar att små dricksvattensystem ofta präglas av begränsad teknisk, ekonomisk och organisatorisk kapacitet, vilket försvårar möjligheten att hantera komplexa krav kopplade till PFAS och riskbaserad vattenförvaltning. Samtidigt bidrar den institutionella ansvarsfördelningen mellan kommuner, tillsynsmyndigheter och lokala verksamhetsutövare till sociotekniska låsningar där det regulatoriska ansvaret decentraliseras utan att motsvarande stödresurser tillförs. Studien synliggör därmed behovet av mer samordnade och strukturellt anpassade förvaltningslösningar för småskaliga dricksvattensystem.