Att bryta våldscykeln : En undersökning av professionellas syn på framgångsfaktorer för hjälpsökande hos våldsutövare i nära relation

Sammanfattning

Syfte:Syftet med studien har varit att undersöka vad professionella som arbetar kliniskt med personer som är rädda för att utöva eller som har utövat våld i en nära relation ser, utifrån sin kliniska erfarenhet, vara framgångsfaktorer till att målgruppen söker och tar emot hjälp. Metod: Studiens metodval har varit semistrukturerade intervjuer och intervjupersonerna har identifierats utifrån ett målstyrt urval. 14 verksamheter i Sverige som arbetar med våldsutövare valdes slumpvis ut varpå 7 valde att delta. Studien består totalt av 10 intervjupersoner, varav 6 kvinnor och 4 män. Intervjuerna har genomförts både digitalt och fysiskt på intervjupersonens arbetsplats. Intervjuerna dokumenterades med hjälp av ljudupptagning vilken sedan transkriberades. Resultaten har analyserats utifrån en tematisk analys vilken inducerade två teoretiska ramverk: Maskulinitetsteorier samt stämplingsteorin. Resultat: I intervjuerna urskildes sex teman avseende hinder och framgångsfaktorer gällande att våldsutövare söker eller tar emot hjälp. De teman som identifierades var (1) motivation, (2) skam, (3) rädsla, (4) föreställningar om våldsutövaren, (5) alliansskapandet samt (6) samverkan och utåtriktat arbete. Föräldraskapet och viljan att vara en bättre förälder var den starkaste inre drivkraften. Yttre motivation kom ofta från partners ultimatum, socialtjänstens inblandning eller polisanmälan. Vilken form av motivation spelade mindre roll utan det viktiga var att motivation fanns i någon utsträckning. För helt omotiverade våldsutövare var intervjupersonerna osäkra hur man kan nå dem utanför rättsväsendet. Skam och rädsla kunde både fungera motiverande och hämmande. Den motiverar särskilt när våldsutövaren inser hur våldet påverkat barnen, men hämmar genom att aktivera försvarsmekanismer som förnekande och bortförklaringar. Även professionella kunde känna rädsla för att ställa frågor om våld på grund av okunskap. Bestämda föreställningar om våldsutövaren kunde försvåra både hjälpsökande och uppmärksammande av dem. Manliga våldsutövare kan ha svårt att prata känslor på grund av maskulinitetsnormer och professionella kan missa våldsutövare som inte passar den stereotypa bilden. Samverkan mellan verksamheter kan möjliggöra att fler våldsutövare kan nås. Slutsats: Så länge det finns någon form av motivation hos våldsutövaren så finns det en drivkraft att söka eller ta emot hjälp och göra en förändring. Skammen som kommer med att söka hjälp för sitt våldsutövande måste omhändertas genom att skapa en trygg och tillåtande arena att söka eller ta emot hjälp. Skam är också nödvändig eftersom den är utvecklande och vägledande men när den blir för stark så riskerar den i stället att bli hämmande.