Att gestalta urbana landskap för döva och hörselskadade : Uppsala resecentrum som fallstudie

Sammanfattning

Som landskapsarkitekt krävs kunskap och engagemang för att skapa inkluderande stadsmiljöer. Kunskapen om hur döva och hörselskadade upplever urbana landskap är bristfällig. Att inte inkludera döva och hörselskadade i gestaltningen kan anses problematiskt då det är en marginaliserad grupp som historiskt har utstått förtryck och diskriminering. Först under 1980-talet fick döva och hörselskadade i Sverige använda sitt modersmål: det svenska teckenspråket. Utan kunskap om döva och hörselskadade och deras upplevelser går det inte att gestalta inkluderande utomhusmiljöer. En av konsekvenserna av detta är att många stadsmiljöer inte är tillräckligt anpassade vilket skapar en ökad risk för stressiga och farliga situationer. Denna uppsats ämnar ge en djupare förståelse för hur landskapsarkitekter och stadsplanerare kan anpassa stadsmiljöer för döva och hörselskadade, för att minska risken för exkludering av denna grupp i framtiden. I detta kandidatarbete analyseras Uppsala resecentrum utifrån riktlinjer och principer som tagits fram för att skapa tillgängliga miljöer för döva och hörselskadade. Detta görs genom platsbesök samt intervjuer med döva och hörselskadade. Intervjupersonernas upplevelser överensstämmer i de flesta fall med det som riktlinjer och principer skildrar. Landskapets rumslighet och utformning av dess fysiska element har stor påverkan på upplevelsen. Många av de aspekter som nämns i intervjuer, riktlinjer och principer berör även normativt hörande. Otydliga övergångar och dålig belysning stressar exempelvis även hörande personer, men det påverkar döva och hörselskadade i högre grad. Denna insikt styrker att normativt hörande också gynnas av tillgänglighetsanpassade miljöer för döva och hörselskadade. Dessa anpassningar hjälper alla, den normativa gruppen såväl som den marginaliserade.