Barnets rätt till skydd, men på olika sätt? : En analys av utreseförbud i jämförelse med tvångsvård enligt 2 och 3 §§ LVU

Sammanfattning

Vissa barn har en vardag där olika typer av våld och övergrepp är det normala. En del av våldet består av att barn blir utsatta och utsätter sig själva för skadliga utlandsvistelser. Dessa utlandsvistelser anses vara skadliga då barnet blir föremål för hedersrelaterat våld men även för annan fara som kan skada barnet. Det skydd som dessa barn har består av socialnämndens arbete, där ett av ansvarsområdena är att barnens uppväxt ska vara trygg. Problemet som finns är att socialnämndens arbete försvåras när ett barn redan befinner sig i utlandet. Utifrån detta ansåg därför regeringen att det fanns ett behov av att stärka skyddet för dessa barn, vilket medförde att bestämmelser om utreseförbud infördes i LVU den 1 juli 2020. Utreseförbudets tillämpningsområde utvidgades den 1 juni 2024 till att kunna tillämpas på fler situationer. Utformningen av det utvidgade utreseförbudet inspirerades av tvångsvårdsbestämmelserna i 2och 3 §§ LVU och dessa åtgärder har därmed ett samband med varandra. Därtill anses tvångsvård och utreseförbud utgöra ingripande åtgärder, då verkställigheten medför att flera fri-och rättigheter inskränks. Med anledning av att dessa åtgärder är tvångsåtgärder i LVU och medför att barnets rättigheter inskränks är det av intresse att undersöka hur åtgärderna åtskiljs. Syftet med denna uppsats är således att analysera hur utreseförbudet i 31 a § LVU skiljer sig från tvångsvård enligt 2 och 3 §§ LVU genom att jämföra hur respektive åtgärd verkställs samt vilka rättighetsinskränkningar åtgärderna medför för barn. Därtill är syftet även att undersöka huruvida verkställigheten för åtgärderna har en påverkan på proportionalitetsbedömningen av de rättighetsinskränkningar som uppstår vid tillämpningen av åtgärderna. För att uppnå syftet formulerades således tre frågeställningar. Dessa frågeställningar kunde besvaras genom att den rättsdogmatiska metoden tillämpades. Metoden användes för att kunna redogöra för hur respektive åtgärd verkställs men även för att undersöka diverse regelverk och praxis för att fastställa vilka rättigheter som kränks. Därtill tillämpades den rättsdogmatiska metoden för att bilda en förståelse över proportionalitetsprincipen och därmed kunna redogöra för hur verkställigheten påverkar proportionalitetsbedömningen. Detta möjliggjordes då de vedertagna rättskällorna samt viss annat material tillämpades. Efter uppsatsens deskriptiva kapitel följer en analys och slutsatser. Av analysen kunde det konstateras att hur tvångsvård och utreseförbud verkställs präglas av flera skillnader, vilka består av vilka åtgärder som tillämpas, vad åtgärderna inriktar sig på men även hur åtgärderna upprätthålls i praktiken. Skillnaderna beror på syftet med respektive åtgärd och därmed utformas verkställigheten på det sätt som uppnår syftet mest ändamålsenligt. De skillnader som uppstår i verkställigheten ger därtill upphov till skillnader i rättighetsinskränkningarna. Både utreseförbud och tvångsvård inskränker rätten till rörelsefrihet och rätten till privat- och familjeliv. Utreseförbudet medför däremot större inskränkningar i rörelsefriheten medan tvångsvården medför större inskränkningar i privat- och familjelivet. Tvångsvård leder även till att fler rättigheter inskränks till skillnad från ett utreseförbud. Beroende på hur verkställigheten utformas medför det att olika rättigheter inskränks, vilket därigenom har en påverkan på proportionalitetsbedömningen. Tvångsvården verkställs utifrån målet att skydda och vårda barnet, vilket är inom ramen för vad som anses vara barnets bästa. Ett utreseförbud ska även skydda barn, men då är det från att skadas i utlandet. Åtgärder såsom att dra in passet och förbjuda barnet från att resa är därmed de lämpligaste åtgärderna för att uppnå det skydd som åsyftas med ett utreseförbud.