CH4- och N2O-flux från ett delvis översvämmat sockerbetsfält : ett fältförsök i Skåne under tidig vår

Sammanfattning

Jordbruket är en betydande källa till utsläpp av växthusgaserna metan (CH4) och lustgas (N2O), som bland annat bildas i jordbruksmark genom mikrobiologiska processer. Dessa processer påverkas av ett komplext samspel mellan flera miljö- och markrelaterade faktorer. En potentiell risk för höga emissioner av CH4 och N2O är sockerbetsodling, eftersom den ofta leder till markpackning, vilket ökar risken för översvämning. Varken översvämmad jordbruksmark eller sockerbetsfält är särskilt undersökta vad gäller gasemissioner. Inte heller är sambandet mellan dessa gaser och WFPS, ett mått på markens vatteninnehåll, tillräckligt undersökt vid sådana förhållanden. Syftet med den här studien var därför att kvantifiera CH4- och N2O-flux från ett delvis översvämmat sockerbetsfält i Skåne under tidig vår och att ta reda på sambandet mellan dessa gaser och WFPS. Studien genomfördes som ett fältförsök där CH4- och N2O-flux mättes med statiska kammare från fem olika avstånd från översvämningen samt att information om mark- och väderfaktorer samlades in, totalt gjordes åtta gasmätningar under en 19-dagarsperiod. Resultaten visade att marken fungerat som en metansänka, eftersom CH4-flux varit negativa för samtliga grupper. Detta innebär att marken varit för aerob för CH4-produktion, trots markens höga vatteninnehåll, vilket kan bero på att grundvattnet syresatts genom nederbörd eller en dräneringspump i anslutningen till översvämningen. Regressionsanalyserna visade inget samband mellan WFPS och CH4- respektive N2O-flux, men resultaten kan ha påverkats av att WFPS-värdena blivit felaktiga till följd av otillräckligt torkade jordprover. Däremot fanns en negativ korrelation mellan volymetrisk vattenhalt (VWC) och N2O, vilket visar på vatteninnehållets betydelse för N2O-emissioner. N2O-emissionerna ökade med ökat avstånd från översvämningen, men den vattennivå där denitrifikationen upphör har sannolikt inte nåtts, vilket innebär att emissionerna kan vara ännu högre vid längre avstånd. Likaså pågick mätperioden under endast ca 1/3 av översvämningsperioden, vilket innebär att emissionerna för hela översvämningsperioden sannolikt är ännu högre. Översvämmad jordbruksmark kan därför utgöra en risksituation för höga emissioner av N2O.