Copingstrategier hos patiener med diabetes mellitus typ 2 : En litteraturöversikt

Sammanfattning

Typ 2-diabetes är en av världens snabbast växande folksjukdomar som drabbar över 830 miljoner människor globalt och medför allvarliga komplikationer vid otillräcklig behandling. Sjukdomen utvecklas genom gradvis försämrad insulinkänslighet och ökad blodsockernivå och påverkas av faktorer som övervikt, fysisk inaktivitet och ärftlighet. Förutom de fysiska följderna innebär diagnosen även stora psykosociala påfrestningar för själva patienten och närstående, såsom chock, förnekelse, ångest och hopplöshet. För att förstå hur patienten hanterar dessa påfrestningar används copingbegreppet, definierat av Lazarus och Folkman som kognitiva och beteendemässiga ansträngningar för att hantera krav som överstiger patienters resurser. Coping är nära kopplat till egenvård och kan påverkas genom strukturerade omvårdnadsinsatser. Patientutbildning spelar en central roll i att stärka egenvårdsförmågan, och forskning betonar vikten av individanpassad och kontinuerlig utbildning som utgår från patientens förutsättningar och livssituation. Personcentrerad vård, där patienten ses som en jämbördig samarbetspartner, och sjuksköterskans omvårdnadsansvar, reglerat genom lagstiftning och ICN:s etiska kod, utgör viktiga ramar för hur stödet till patienter med typ 2-diabetes bör utformas.