Den absurda barnbilderboken : En studie om barnbilderboksadaptionen av I väntan på Godot

Sammanfattning

Det uppsatsen önskar bidra med är kunskap om vad det som händer med ett absurt och existentiellt drama skrivet åt en vuxen publik omformas till en bilderboksadaption för barn 3-6 år. Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot från 1953 tillhör ett av de mest studerade verken i västvärlden. Verket är ett tragikomiskt drama som kan beskrivas som en antiberättelse eftersom det såväl saknar ett tydligt handlingsförlopp som uttrycklig början och slut. Något uppsatsen tidigt argumenterar för är att Becketts komplexa pjäs mångt och mycket går att se som barnlitteraturens motpol vars grunder istället är att den ska vara av en enkel texttyp. Kännetecknande för barnlitteraturens berättelser är ett tydligt och begränsat handlingsförlopp innehållandes platta karaktärer vars utvändiga gestaltningar helst är av god eller ond natur. En adaption beskriver Simon Wessbo som en ursprungsberättelses förflyttning i en bestämd riktning. Något som oftast sker mellan två medium men även kan ske mellan tänkta målgrupper. Adaptionens avsedda välkomnande kräver i sin tur att den på ett eller annat sätt anpassas och helst bibehåller en trogenhet till originalet. Att originalberättelsen genom förflyttningen må utvecklas men dess kardinalfunktioner, ursprungsberättelsens ekon finns kvar hos adaptionen. Barnboksförfattaren och illustratören Anna Höglund gav 2021 ut barnbilderboksadaptionen Didi & Gogo väntar på bussen inspirerat av just Becketts absurda drama, fast mot målgruppen barn 3-6 år. Vad finns kvar av ursprungsberättelsen och hur förändras det absurda och existentiella dramats ton och teman när den byter målgrupp? Inom litteraturen räknas bilderboken som ett unikum då den till skillnad mot övrig barnlitteratur inte har någon vuxen föregångare att hämta inspiration ifrån. Mycket barnlitteratur rymmer estetiskt förklarande bilder, stödjande åt berättelsen. Men hos bilderboken kan varken text eller bild stå ensamt, de är i beroende av varandra och berättelsen vilar på en samverkande relation mellan text och bild. Bilderbokens bi- och trimediala egenskaper gör att den ses som interartielt besläktad med serietidningen, filmen, operan och teatern. Med hjälp av tidigare adaptions, barn -och bilderboksforskning analyseras och jämförs de två verken för att undersöka hur originalberättelsen förändrats hos bilderboksadaptionen liksom förstå vad som medfört att dessa förändringar skett. Ett av de resultat undersökningen visar är att bilderbokens narration skiljer sig mellan vem det är som läser, och att dens fulländade narrativ bäst inhämtas genom en ödmjuk kongenial läsning.