Den hygieniska patienten, medikalisering, jurisdiktion och osynlig genusscreening i samsjuklighetsreformen

Sammanfattning

Denna diskursanalys syftar till att kritiskt granska och dekonstruera den föreslagna samsjuklighetsreformen i Sverige. Reformen innebär att regionernas psykiatri föreslås överta det samlade behandlingsansvaret för skadligt bruk och beroende från kommunernas socialtjänst. Genom en teoretisk triangulering av Peter Conrads medikaliseringsbegrepp, Andrew Abbotts professionsteori, Judith Butlers performativitetsteori samt Carol Bacchis diskursanalytiska metod What’s the Problem Represented to be? (WPR), analyseras hur problemet med dagens beroendevård representeras i de centrala statliga styrdokumenten, bestående av Samsjuklighetsutredningens slutbetänkande, Socialdepartementets lagrådsremiss samt SBU:s utvärdering. Studien visar hur beroende görs om till en rent psykiatrisk diagnos, vilket skapar ett maktvakuum mellan yrkesgrupperna, något Abbott beskriver som jurisdictional vacancy. Detta visar att det medicinska perspektivet expanderar och gör problemet till en individfråga, helt i linje med Conrads medikaliseringsbegrepp. När vi sedan granskar remissvaren i lagrådsremissen blir det också tydligt hur det här startar en dragkamp om resurser mellan olika professioner, vilket leder till en pågående deprofessionalisering av det sociala arbetet. Vidare tydliggör analysen ett forskningsetiskt dilemma där evidensrörelsens krav på randomiserade kontrollerade studier (RCT) frambringar det vi teoretiserar som en hygienisk patient. Detta analytiska begrepp bygger på Bacchis diskurskritik och visar hur förkroppsligad lekmannakunskap systematiskt åsidosätts. Genom att exkludera socialt utsatta individer från kunskapsproduktionen konstrueras skadligt bruk som ett ensidigt medicinskt eller biologiskt problem, snarare än som ett resultat av social utsatthet. Uppsatsen belyser även hur reformen genomför en osynlig genusscreening, vilket är ett analytiskt begrepp vi utvecklar för att visa hur kvinnors strukturella utsatthet för mäns våld lyfts ur sitt sammanhang. Med stöd i Butlers performativitetsteori visas hur detta sociologiska problem omvandlas till könsneutrala psykiatriska symtom. Slutsatsen är och förblir att reformens medikaliserande diskurs riskerar att dölja intersektionella maktordningar, förminska det sociala arbetets helhetssyn samt osynliggöra de individer vars problematik egentligen bottnar i djupa trauman och social utsatthet.