Effektivitet och säkerhet av GLP-1-analogen liraglutid för behandling av obesitas hos vuxna utan typ 2 diabetes : En analys av viktminskning, bibehållen effekt och biverkningar

Sammanfattning

Sammanfattning Bakgrund: Fetma är ett växande globalt hälsoproblem som påverkar både livskvalitet och samhällsekonomi. I Sverige har mer än hälften av den vuxna befolkningen övervikt eller fetma, vilket ökar risken för bland annat hjärt-kärlsjukdomar, diabetes och psykisk ohälsa. Traditionella metoder som kost och motion ger ofta begränsad och kortvarig effekt, vilket har skapat behov av mer effektiva farmakologiska alternativ. GLP-1-receptoragonister har blivit ett centralt behandlingsområde tack vare sin förmåga att minska aptiten och bidra till viktminskning. Liraglutid (3,0 mg) är en av de mest studerade substanserna, men dess långtidssäkerhet hos icke-diabetiker kräver fortsatt utvärdering. Syfte: Syftet med denna litteraturbaserade studie var att undersöka effekten och säkerheten av liraglutid 3,0 mg vid behandling av obesitas hos vuxna utan typ 2-diabetes, med fokus på vilka biverkningar som rapporterats, deras frekvens och betydelse för behandlingens användbarhet och följsamhet. Metod: Studien baserades på fem randomiserade kontrollerade prövningar publicerade mellan 2015 och 2024, identifierade via databasen PubMed. Endast studier på vuxna utan diabetes inkluderades. Data analyserades med avseende på viktförändring, säkerhetsprofil och biverkningarnas omfattning. Resultat: Resultaten visade att behandling med liraglutid 3,0 mg leder till en tydlig och kliniskt signifikant viktnedgång jämfört med placebo. Den genomsnittliga viktminskningen varierade mellan 8 och 15 % beroende på behandlingslängd och kombination med livsstilsåtgärder. De vanligaste biverkningarna var gastrointestinala besvär – framför allt illamående, förstoppning och diarré – som oftast var milda och övergående. En något ökad förekomst av gallblåsesjukdomar, såsom gallsten och kolecystit, rapporterades i flera studier. En liten men återkommande ökning i vilopuls observerades också, särskilt vid längre behandlingstid. Pankreatiska händelser var mycket ovanliga och milda. Kombinationen av liraglutid och fysisk träning visade bäst effekt på både viktkontroll och metabola parametrar samt mildare kardiovaskulära effekter. Efter avslutad behandling ökade vikten delvis igen, vilket tyder på att kontinuerlig behandling eller regelbunden fysisk aktivitet krävs för att bibehålla resultatet. Slutsats: Slutsatsen är att liraglutid 3,0 mg är ett effektivt men resurskrävande behandlingsalternativ vid obesitas hos vuxna utan diabetes. Effekten är tydlig men kräver fortsatt behandling och aktiv livsstilsförändring för att upprätthållas. Långvarig användning bör undvikas hos personer med tidigare hjärt-, gallblås- eller pankreassjukdom, där försiktighet rekommenderas. För bästa resultat bör behandlingen kombineras med kost- och motionsrådgivning samt individuell uppföljning för att minimera biverkningar och stödja hållbara levnadsvanor.