En uppväxt med återkommande polisnärvaro i områden klassificerade som särskilt utsatta : En kvalitativ studie om unga vuxnas upplevelser med återkommande polisnärvaro i sitt uppväxtområde i särskilt utsatta områden

Sammanfattning

Studien belyser unga vuxnas upplevelser av att växa upp i särskilt utsatta områden med återkommande polisnärvaro och hur polisnärvaro samt stämpling från omgivningen har haft inverkan på deras självbild. Studien bygger på en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer med tio unga vuxna i åldern 18–26 år från områden i Göteborg, Stockholm, Linköping och Malmö. Materialet analyserades med reflexiv tematisk analys. Resultatet visar att återkommande polisnärvaro kunde upplevas ambivalent, då den både kunde inge trygghet i relation till otrygghet i området och samtidigt bidra till upplevelser av misstänkliggörande, kontroll och utpekande. Deltagarna beskrev även hur områdets klassificering som särskilt utsatt kunde följa med dem utanför uppväxtområdet genom omgivningens föreställningar och medias framställningar, vilket påverkade hur de upplevde sig bli bemötta och hur de förhöll sig till sig själva och andra. Samtidigt framkom att alla deltagare inte påverkades på samma sätt eller i samma utsträckning av dessa erfarenheter. Gemenskap, delade erfarenheter och motstånd framträdde som betydelsefulla sätt att hantera och omförhandla stämpling. Studien visar att återkommande polisnärvaro och omgivningens stämpling kan forma unga vuxnas självbild genom misstanke, fördomar och negativa förväntningar, men att påverkan varierar mellan deltagarna, och också kan ge upphov till samhörighet, handlingskraft och motivation till förändring.