Fördjupad miljö- och hälsoriskbedömning av kisaska : Utvärdering av risker och kommersiella metoder

Sammanfattning

I Sverige finns cirka 86 000 förorenade områden som härstammar till stor del från industriell verksamhet, vilket kan utgöra ett hot för människor och miljö. Kisaska är en restprodukt från framställning av svavelsyra som på grund av dess komplexitet samt höga metallinnehåll kan vara problematisk vid bland annat anläggningsarbeten. Det kan vara svårt att hitta lämpliga riktvärden då anläggningsarbeten inom förorenade områden inte normalt omfattas av krav på efterbehandling, utan klassas mer som en delåtgärd under pågående arbete. Därför kräver kisaska som avfall en noggrann riskbedömning. Rapporten syftade till att genomföra en riskbedömning av kisaska genom en litteraturstudie och analys av tre kisaskaprover från ett industriområde samt att ta reda på hur ändamålsenliga använda metoder föreföll. Resultaten visade på höga totalhalter av arsenik, bly, kadmium, koppar och zink, vilka är typiska metaller i kisaska. Det fanns risk för barn som vistades på området då arsenik- och blyhalter överskred tolerabelt dagligt intag, enligt exponeringsberäkningar. Arsenikhalten överskred det tolerabla dagliga intaget för vuxna. Materialet visade högst biotillgänglighet i magsäcken, där minst mängd absorberas. Mindre biotillgänglighet fanns i tunntarmen, där större absorption sker. Laktesterna visade att trots höga totalhalter var den lakbara halten låg då metallerna tycktes vara starkt bundna till järnoxider/hydroxider, enligt tidigare studier. Lakning av enskilda metaller nådde som högst sex procent av totalhalten. Grund- och ytvatten påverkas något, både enligt beräknade halter samt uppmätta halter, av de undersökta metallerna. Men spridningen var, enligt tidigare studier, försumbar då fastläggning i mark sker genom adsorption och utfällning. De använda metoderna var nödvändiga för en miljö- och hälsoriskbedömning. Mineralogi, speciering och sekventiella extraktioner är metoder som med fördel kan användas för att veta hur metallerna sitter bundna och tydligare följa hur metallerna förväntas laka.