Från rykten till insiderinformation? En analys av rykten som potentiell insiderinformation enligt artikel 7(1)(a) MAR

Sammanfattning

Informationsgivningsreglerna i marknadsmissbruksförordningen (MAR) syftar bland annat till att säkerställa korrekt prisbildning på aktiemarknaden. Eftersom priserna på marknaden i hög grad styrs av information uppkommer rykten när informationsläget är osäkert eller mer begränsat. Rykten utgör obekräftad information och kan variera avsevärt, men får ofta genomslag om de uppfattas som trovärdiga. På grund av sin osäkra och obekräftade natur råder det delade meningar om huruvida rykten kan utgöra insiderinformation enligt artikel 7(1)(a) MAR. Med hänsyn till hur vanligt förekommande rykten är på aktiemarknaden och vilka konsekvenser de medför syftar denna uppsats till att utreda huruvida rykten kan utgöra insiderinformation enligt artikel 7(1)(a) MAR. För att besvara frågan delas analysen upp i olika delmoment. Inledningsvis behandlas MAR:s syften och informationsgivningens funktion på aktiemarknaden. Därefter definieras och kontextualiseras rykten samt deras betydelse för marknadens funktion, varvid tre verklighetsnära typfall identifieras och används för att illustrera hur rykten kan ta sig uttryck i praktiken. I ett tredje delmoment utreds innebörden av de kumulativa rekvisiten för insiderinformation i artikel 7(1)(a) MAR. Det sista momentet består av en systematisk prövning av typfallen mot rekvisiten för insiderinformation i syfte att besvara uppsatsens övergripande frågeställning. Uppsatsen visar att rykten inte generellt kan uteslutas från specificitetstestet enbart på grund av sin osäkerhet, men att felaktiga och alltför allmänna rykten faller utanför. Samtidigt finns en viss risk att sådana rykten bedöms som läckage, trots att något faktiskt läckage inte har skett. Rykten förlorar vidare inte sin karaktär som icke-offentliggjord information trots en omfattande spridning på internet eller i media. Rykten kan vidare vara information som både direkt eller indirekt berör emittenten och/eller dennes finansiella instrument. Däremot konstaterar uppsatsen att en förnuftig investerare i praktiken inte beaktar rykten som en del av grunden för sitt investeringsbeslut förrän informationen är bekräftad, vilket innebär att den då inte längre utgör ett rykte. Eftersom rekvisiten i artikel 7(1)(a) MAR är kumulativa mynnar uppsatsen därför ut i en slutsats att rykten i praktiken inte kan utgöra insiderinformation.