Geodata vid kemikalieolyckor : Analys av behov, hinder och samordning inom svensk krisberedskap

Sammanfattning

Kemikalieolyckor i dagens samhälle kan utgöra ett stort hot mot människor, miljö och natur om de inte hanteras snabbt när de uppstår. Geodata har visat sig vara värdefullt för att kartera en olyckas spridning och effekt. I Sverige bedrivs idag ett hundratal verksamheter som styrs av EU:s Sevesolagstiftning, och årligen genomförs hundratusentals transporter med farligt gods i hela landet. Trots förebyggande regelverk sker olyckor, vilket gör geodata till ett avgörande verktyg för att reducera de skadliga effekterna. Huvudsyftet med denna studie är att undersöka vilka typer av geodata som är kritiska vid en kemikalieolycka, samt hur processen att dela dessa mellan berörda beredskapsaktörer försvåras av juridiska, tekniska, organisatoriska och kompetensmässiga hinder. Vidare ämnar studien undersöka hur tillgången och tillgängligheten av geodata ser ut idag, samt hur geodatahanteringen kan utvecklas för att bättre stödja svensk krishantering. Studien genomförs på uppdrag av Lantmäteriet, som i sin roll som beredskapsmyndighet vill kartlägga hur de bättre kan stödja beredskapsaktörer i deras användning och delning av geodata i en krissituation. Metoden som använts för studien består av två delar, där den första är en litteraturgenomgång som granskat relevanta vetenskapliga artiklar, myndighetsrapporter, olycksutredningar samt lagar och förordningar. Den andra är en empirisk enkätstudie som riktat sig mot beredskapsaktörer inom kommuner, länsstyrelser och räddningstjänst för att undersöka dagens behov av geodata vid en kemikalieolycka och krissituation. Resultatet från båda delstudierna visar att ett flertal geodatamängder efterfrågas, men att de absolut viktigaste kategorierna är befolkningsdata, infrastruktur, fastighetsdata och meteorologiska data. Studien konstaterar att det existerar betydande hinder inom samtliga undersökta kategorier, där de tekniska utmaningarna skattas allra högst. Bland de organisatoriska och tekniska hindren framträder avsaknaden av ett gemensamt system för geodata som ett stort problem. Därtill synliggörs juridiska och kompetensmässiga hinder, särskilt rörande delning av säkerhetsskyddsklassificerad geodata och svårigheter för operativ personal att hitta rätt information. En genomgående trend i enkätstudien är efterfrågan på enklare tillgång till geodata genom användarvänliga och gemensamma system. Majoriteten av respondenterna efterfrågar att Lantmäteriet tar en tydlig ledarroll i att utveckla ett nationellt geodatasystem, tillhandahålla färdiga geodatapaket för olika krisscenarier samt att uppdatera kritiska grunddata mer frekvent. Studiens slutsats och rekommendation framåt är att verka för ett mer sammanhållet geodatasystem mellan aktörer vid krissituationer och att stärka den nationella samordningen av geodatahanteringen, särskilt genom en tydligare roll för Lantmäteriet. Ett gemensamt och säkert system för interoperabel geodatadelning bedöms nödvändigt för att hantera dagens tekniska och juridiska hinder. Studien rekommenderar även färdiga geodatapaket, tydligare riktlinjer för säkerhetsbedömningar samt nationella utbildningsinsatser för att höja GIS- och geodatakompetensen inom den civila beredskapen. Gemensam träning och scenariospecifika övningar mellan beredskapsaktörer lyfts som avgörande för att öka den civila beredskapens robusthet.