Stadsform som förutsättning för civil beredskap : Utveckling och prövning av ett urbanmorfologiskt index för civil beredskap

Sammanfattning

Detta arbete undersöker relationen mellan stadsform och civil beredskap. Utgångspunkten är att civil beredskap har blivit en allt viktigare fråga för svensk fysisk planering, samtidigt som stadsformens beredskapsrelaterade betydelse fortfarande är underutforskad. Tidigare forskning om urban resiliens, katastrofriskhantering och urban säkerhet behandlar närliggande frågor, men med skilda begrepp, riskperspektiv och analysnivåer. Detta har lämnat ett kunskapsglapp kring operationaliserade sätt att analysera hur stadsform skapar rumsliga förutsättningar för beredskapsrelevant handlande. Syftet med uppsatsen är att bidra med kunskap om denna relation genom att utveckla, operationalisera och empiriskt pröva ett urbanmorfologiskt index. Indexet konstrueras genom en systematiserad litteraturöversikt där urbanmorfologiska attribut som i tidigare forskning kopplats till resiliens och civil beredskap identifieras och översätts till mätbara indikatorer. Indexet tillämpas därefter på fem typologiskt skilda stadsdelar i Stockholm: Östermalm, Gamla Enskede, Midsommarkransen, Rinkeby och Hammarby Sjöstad. Den empiriska prövningen visar att beredskapsrelaterade förutsättningar formas genom kombinationer av rumsliga handlingsmöjligheter kopplade till framkomlighet, uppsamling, samordning, distribution, anpassning och skydd. Resultaten visar också att skillnaderna mellan de studerade stadsdelarna i hög grad formas av hur jämnt dessa handlingsmöjligheter är fördelade mellan flera dimensioner. Midsommarkransen och Östermalm uppvisar relativt balanserade profiler, medan Hammarby Sjöstad och Rinkeby har mer ojämna profiler där starka värden i vissa indikatorer sammanfaller med svagheter i andra. Uppsatsens huvudsakliga bidrag ligger i utvecklingen och prövningen av ett analytiskt index som gör stadsformens beredskapsrelevans empiriskt synlig och jämförbar. Indexet mäter urbanmorfologiska förutsättningar snarare än faktisk civil beredskapsförmåga. Arbetet visar därmed att civil beredskap är relevant för fysisk planering, eftersom stadsform skapar långsiktiga rumsliga villkor för handlande när ordinarie urbana system störs.