Jag ser barnen - men agerar någon? : Lärares upplevelser av att upptäcka och agera vid misstanke om våld i hemmet.

Sammanfattning

Bakgrund: Våld mot barn är ett omfattande strukturellt folkhälsoproblem, vilket förekommer i alla samhällsklasser och medför enorma konsekvenser. Våldet tar sig många uttryck och manifesteras genom fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Enligt en kartläggning från år 2022 hade 29% av Sveriges barn utsatts för någon form av våld av en förälder. Dock tros mörkertalen vara mycket stora, detta då det är en komplex problematik samt svårt att upptäcka om ett barn blir utsatt i hemmet. För att skydda barnen är det avgörande att tidigt identifiera våldets närvaro, där kunskaper om våld och dess konsekvenser är betydande. Skolan är en viktig samhällsaktör för barns sociala utveckling och kan vara den tryggaste platsen för våldsutsatta barn. Lärare, vilka dagligen möter barnen, har en unik möjlighet att notera subtila skiftningar i måenden samt beteenden och därmed upptäcka då ett barn är utsatt för våld i hemmet. Trots detta omfattas i dagsläget inte lärarutbildningen av examensmålet att visa kunskap om våld i nära relationer, vilket synliggör ett mjöligt glapp mellan skyldighet och förutsättningar att identifiera våld mot barn. Syfte: Syftet med studien var att utforska vilka förutsättningar lärare upplever sig ha att upptäcka och agera då barn utsätts för våld i hemmet. Metod: För att besvara studiens syfte tillämpades en kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Det insamlade datamaterialet transkriberades och analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: I analysen framkom resultatet av fyra kategorier: Kompetensmässiga förutsättningar, Organisatoriska förutsättningar, Samhälleliga förutsättningar samt Omtanke om barnet. Vidare framkom vikten av samspelet mellan kompetensmässiga-, organisatoriska- och samhälleliga förutsättningar då ett barn misstänks vara utsatt för våld i hemmet. Utöver dessa förutsättningar synliggjordes en önskan om barnets bästa genom lärarens genuina omtanke om barnet och de moraliska dilemman som uppstår. Det mest utmärkande fyndet var upplevelserna av bristande samverkan mellan skolan och socialtjänsten, vilket återspeglade konsekvenser för både det utsatta barnet samt klasskamrater. Slutsats och implikationer: Studien visar att lärarens upplevelser av att upptäcka och agera då barn utsätts för våld i hemmet baseras på ett samspel mellan de kompetensmässiga, organisatoriska och samhälleliga förutsättningarna. Dessa förutsättningar grundar sig i lärarnas kunskap och förståelse för våld samt yrkeserfarenheter i kombination med förtroende inom organisationen, rutiner vid agerande samt samverkan mellan skola och socialtjänst. Tydligt framgår att lärarens ansvarskänsla att anmäla till socialtjänsten grundar sig i den genuina omtanken om barnet. Som en del av de kompetensmässiga förutsättningarna är det primärt lärarens mångåriga yrkeserfarenhet runt om barnen vilken stärker deras förmåga att upptäcka och agera. Ytterligare har de organisatoriska förutsättningarna inverkan på lärarens handlingsutrymme, vilket kan både förenkla och försvåra agerande. Därutöver spelar de samhälleliga förutsättningarna genom samverkan mellan skola och socialtjänst en avgörande roll för säkerställande av barnets skydd.