Lågstressmetoder vid blodprovstagning på katt : en enkätbaserad kartläggning av personalens erfarenheter av lågstressmetoder i svensk djursjukvård

Sammanfattning

Stress i samband med klinikbesök är ett vanligt förekommande problem hos katt och kan påverka möjligheten att genomföra undersökningar och behandlingar. Denna stress kan även leda till en ökad skaderisk för personalen samt en inlärd rädsla och fysiologiska förändringar hos katten. Detta innebär att exempelvis biomarkörer kan påverkas, vilket försvårar tolkningen av blodprovsresultat. Då blodprovstagning innefattar flera potentiellt stressande moment, såsom hantering och fixering av katten, bör personal alltid arbeta utifrån ett lågstressperspektiv. För att möjliggöra detta har American Association of Feline Practitioners (AAFP) och International Society of Feline Medicine (ISFM) utformat riktlinjer för rekommenderade lågstressmetoder. Trots att aktuella internationella riktlinjer för kattvänlig hantering finns, råder oklarheter kring huruvida dessa tillämpas i praktiken. Detta kandidatarbete syftade därför till att undersöka användningen och upplevelsen av olika lågstressmetoder vid blodprovstagning på katt inom svensk djursjukvård. Studien utfördes som en enkätstudie. Datainsamlingen skedde genom en webbenkät som distribuerades via e-post till ett randomiserat urval av registrerade smådjurskliniker och djursjukhus i Sverige. Enkäten utformades huvudsakligen utifrån lågstressmetoder i riktlinjerna av AAFP och ISFM. Utifrån detta urval angav respondenterna vilka lågstressmetoder de använde vid blodprovstagning på katt och skattade hur stressande respektive metod upplevdes vara utifrån en femgradig Likertskala. Enkäten innehöll även möjlighet till fritextsvar för att vidare nyansera resultaten. Totalt kunde 218 svar inkluderas varav 76 respondenter lämnade fritextsvar. Resultatet visade att samtliga respondenter använde någon form av lågstressmetod. De vanligaste metoderna inkluderade sedering vid behov, lös inlindning av katten samt beröring över kattens doftkörtlar. Vissa av ISFM och AAFP rekommenderade metoder, såsom kattspecifik musik och placering av en filt eller handduk under kattens lyfta tassar, användes mer sällan. Individanpassade och mindre restriktiva metoder upplevdes generellt orsaka lägre stress, medan mer restriktiva metoder bedömdes som mer stressande. Samtidigt framkom en variation i hur olika metoder uppfattades och flera respondenter angav att det var svårt att tolka kattens stressnivå. I fritextsvaren uttrycktes även vikten av individanpassning vid val av lågstressmetod. Studien innefattade begränsningar såsom svarsbortfall vid skattning av metoder nämnda i fritextsvar, svårigheter att identifiera resultatens geografiska spridning samt brister i enkätens utformning. Detta innebär att resultaten inte kan generaliseras till hela den svenska djursjukvården och bör därför tolkas med försiktighet. Samtidigt bidrar studien med en inblick i hur lågstressmetoder uppfattas och används i praktiken samt belyser variationer mellan olika metoder. Vidare forskning inom området är således nödvändig för att möjliggöra säkrare slutsatser. Framtida studier bör även använda standardiserade och validerade metoder för att mäta stress hos katt, då detta skulle kunna bidra till mer objektiv kunskap om hur olika lågstressmetoder kan påverka kattens stressnivå.