Smärtbedömningsskalor som verktyg för standardiserad smärtbedömning och analgesi hos katt : en enkätstudie om personalens upplevda kompetens i den egna bedömningen

Sammanfattning

Smärta hos katt är ett vanligt men ofta underdiagnostiserat problem inom djursjukvården. En bidragande orsak är att katten som bytesdjur evolutionärt har utvecklat strategier för att dölja tecken på smärta, vilket försvårar den kliniska bedömningen. Bedömningen kompliceras ytterligare av att djursjukvården ofta präglas av tidspress samt variation mellan olika bedömare, vilket kan leda till en mer subjektiv utvärdering av smärta. För att öka objektiviteten har olika smärtbedömningsskalor utvecklats och validerats för akut smärta hos katt. Syftet med detta kandidatarbete var att undersöka vilka smärtbedömningsmetoder som finns tillgängliga för katt, med fokus på validerade smärtbedömningsskalor för akut smärta, samt att kartlägga hur dessa används inom svensk djursjukvård. Vidare syftade arbetet till att undersöka om det finns ett samband mellan hur ofta veterinärer, djursjukskötare och djurvårdare nivå 3 utför smärtbedömningar och deras självskattade kompetens inom området. En litteraturöversikt genomfördes där befintliga smärtbedömningsskalor för akut smärta hos katt identifierades och sammanställdes. De skalor som identifierades och är validerade för akut smärta hos katt var Feline Grimace Scale (FGS), Glasgow Composite Measure Pain Scale - Feline (GCMPS-F), UNESP-Botucatu Feline Pain Scale (UFEPS) och UNESP-Botucatu Feline Pain Scale - Short form (UFEPS-SF). En ytterligare skala identifierades, Colorado State University Feline Acute Pain Scale (CSU-FAPS), vilken inte är vetenskapligt validerad men som används kliniskt. Litteraturstudien kompletterades med en enkätstudie bestående av 15 frågor riktade till yrkesverksamma veterinärer, djursjukskötare och djurvårdare nivå 3 inom svensk djursjukvård. Totalt inkluderades 82 respondenter i studien. Det var numeriskt fler respondenter som använde sig av FGS jämfört med andra smärtbedömningsskalor, följt av GCMPS-F och CSU-FAPS. Respondenter som uppgav att de utförde smärtbedömningar dagligen angav oftare att de kände sig säkra i sin smärtbedömning. Användning av smärtbedömningsskalor var vanligast hos de som utförde smärtbedömningar tre eller fler gånger per vecka. Totalt uppgav 56 av 82 respondenter att de använde smärtbedömningsskalor ibland eller alltid i sitt kliniska arbete. Detta kandidatarbete påvisade numeriska skillnader i vilka smärtbedömningsskalor som används inom svensk djursjukvård, samt att många respondenter känner sig säkra i sin smärtbedömning. Resultaten indikerar att frekvent utförande av smärtbedömningar kan vara associerat med ökad upplevd säkerhet, men några säkra samband kan inte fastställas utifrån föreliggande studie. En så objektiv smärtbedömning som möjligt är därför av stor betydelse för att möjliggöra korrekt bedömning, individanpassa analgesi samt tidig upptäckt av smärta. Upplevd säkerhet i smärtbedömning kan potentiellt bidra till en mer konsekvent användning av smärtbedömningsskalor, men ytterligare studier krävs för att undersöka detta samband.