Narrativets resonans : i en musikalisk kontext

Sammanfattning

Då jag undervisar i piano brukar jag tidigt fråga mina elever varför vi ens sitter där på vår lektion. Vissa har inte hunnit bygga upp någon egentlig relation till musiken än, men de flesta svarar; ”för att lära mig spela”. Min motfråga blir såklart direkt; ”men varför vill du det?” Ett narrativ kan ses som en kedja av händelser och allt vi gör, tänker och är med om påverkar dess riktning. Inget kan förbli oförändrat eller opåverkat över tid och har därmed alltid en uppkomst, en progression och ett slut. När jag spelar för min elev genererar jag inte enbart ett ljud. Det är en rent fysisk sensation då vibrationerna färdas genom luften och resonerar inom dennes kropp, nervsystemet reagerar och framkallar en känsla. Ur den föds tanken och ur tanken ett behov för uttryck. Nyfikenhet, skratt, tårar, våld, flykt, närhet och isolering är alltså bara resultat av ett väl fungerande narrativ. Ur en förkärlek för ords ursprung har ordet resonans en mångbottnad betydelse i denna studie och bör därför läsas med detta i åtanke. Kan resonans och narrativ vara två ord som beskriver samma företeelse? Jag har velat undersöka vad det är som kan få oss att resonera till musik, hur det skiljer sig mellan individer och vad narrativet då fyller för funktion. Här studeras inledningsvis hur filosofi och ideologi har påverkat det kompositionstekniska hantverket över tid. Därefter sker konstnärliga analyser av Maurice Ravels Daphne et Chloé och Alban Bergs Wozzeck för att undersöka min subjektiva resonans till deras musikaliska narrativ. I kvalitativa intervjuer med Tommie Haglund och Johan Hammerth ges även en inblick i hur yrkesverksamma tonsättares resonerar kring ett musikaliskt narrativ. Avslutningsvis undersöks hur min musik resonerar med andra genom en mindre kvalitativ enkätstudie där personer med olika musikalisk bakgrund fått respondera på min pianotrio Bitter Aska, vilket är ett particellutdrag ur min kommande opera Demisia.