Naturrestaureringsförordningen i kontext : Rättsliga förutsättningar och genomförandeutmaningar i svensk miljörätt

Sammanfattning

Naturrestaureringsförordningen är EU:s första bindande lagstiftning med syfte att återställa ekosystem inom den Europeiska unionen för att både motverka förlusten av biologisk mångfald och dämpa effekterna av klimatförändringarna. Förordningen kräver att minst 20 procent av EU:s land- och havsområden restaureras till 2030, med målet att alla ekosystem i dåligt skick ska vara restaurerade till 2050. Behovet av förordningen uppstod efter att tidigare strategier såsom EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 och det globala Kunming-Montreal-ramverket för biologisk mångfald haft låg genomslagskraft till följd av frivilliga mål och utan rättslig förankring. Förordningen betraktas som ett avgörande steg i EU:s miljöpolitik och en möjlighet att vända utvecklingen för den biologiska mångfalden. Uppsatsen syftar till att undersöka hur förordningen kan genomföras i svensk rätt och vilka utmaningar och hinder som följer. Även om den svenska miljölagstiftningen i stort redan är förenlig med EU:s naturskyddsdirektiv, pekar uppsatsen på stora utmaningar i det praktiska genomförandet. Genom en rättsdogmatisk metod och en djupintervju identifieras utmaningar kopplade till politisk ambition, intressekonflikter inom jord- och skogsbruk, svaga incitament för markägare och avvikelser från vetenskapligt underlag kring rapportering av referensarealer. Förordningen betraktas som ett nödvändigt paradigmskifte men dess framgång i nationell kontext beror i hög grad på de nationella restaureringsplaner som fastställer ambitionsnivån i varje medlemsland. Planerna ska redovisas i februari 2026.