Praktiska förvaltare av kulturreservat och deras syn på kulturlandskapet

Sammanfattning

I planeringen av landskap händer det ofta att olika intressen möts som strider mot varandra. Den europeiska landskapskonventionen har ett demokratiskt mål om att stärka människors delaktighet i utformningen av landskap. Det gäller även de kulturlandskap som förvaltas och utvecklas inom ramen för skyddsformen kulturreservat. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka perspektiv på kulturreservatens syfte och förvaltning hos de som har anknytning till och förvaltar dem praktiskt. För att uppnå syftet valde jag en etnografisk fallstudie som forskningsstrategi och gjorde fältbesök i två kulturreservat, Bråfors bergsmansby respektive Brottö skärgårdsjordbruk. Under besöken intervjuade jag kulturreservatens praktiska förvaltare och gick omkring tillsammans med dem i kulturreservaten för att få dem att berätta för mig om kulturlandskapet och om hur de förvaltar det. Resultatet visar att de praktiska förvaltarna har en syn på landskapet som närmar sig ett ursprungligen nordiskt sätt att förstå landskap, de kopplar ihop landskapet till brukandet av det och hur det har sett ut traditionsenligt. Det finns en kluvenhet gentemot att förvalta kulturreservat för att ta emot besökare. Jag analyserar att det kan ha att göra med att de praktiska förvaltarna värjer sig mot en annan dominerande syn på landskapet som ett visuellt sceneri att konsumera. Till sist visar resultatet att det finns vissa oenigheter mellan de praktiska förvaltarna och den offentliga förvaltningen av kulturreservat. Jag diskuterar att detta har att göra med de olika förståelserna som finns av landskap samt att kulturreservat är en flexibel skyddsform som gör att det delvis är oklart vad kulturreservat är och ska vara. Givet landskapskonventionens demokratiska tanke drar jag slutsatsen att det finns en risk att de praktiska förvaltarnas perspektiv trängs undan av andra dominerande synsätt på landskap och att det därför är viktigt att ta till vara.