Profiling of Autoimmune Autoantibody Biomarkers in Systemic Sclerosis and Vasculitis

Sammanfattning

Autoimmuna sjukdomar uppstår när immunsystemet är dysreglerat och utlöser en immunrespons mot våra friska celler och vävnader. Denna missriktade respons innebär aktivering av självreaktiva B- och T-celler, där B-celler producerar autoantikroppar som kan detekteras i blodomloppet. Dessa autoantikroppar är värdefulla som biomarkörer och sjukdomsspecifika samt prognostiska autoantikroppsmarkörer är nödvändiga för att förbättra diagnos, stratifiering och hantering av individer med dessa sjukdomar. Ett stort antal potentiella autoantikroppsmarkörer har publicerats i litteraturen. Trots detta är det få av dessa kandidater som används i kliniken på grund av brist på studier som validerar deras kliniska betydelse samt osäkerhet kring deras sjukdomsspecificitet. Utöver detta behövs sjukdomsspecificiteten hos de autoantikroppsmarkörer som idag används i kliniken bli bättre definierad. I denna studie användes en riktad antigen-suspension bead array för att profilera immunoglobulin G (IgG)-reaktivitet i serum från patienter med två sällsynta sjukdomar vilka är förknippade med diagnostiska utmaningar och allvarliga förlopp: systemisk skleros (SSc) och ANCA-associerad vaskulit (AAV). Med denna studiedesign var syftet att undersöka sjukdomsspecificiteten hos kliniskt använda och publicerade potentiella autoantikroppsmarkörer. Dessutom undersöktes förekomsten av markörerna i en subgrupp av SSc-patienter med lungfibros. Resultaten från denna studie tyder på att de kliniskt använda biomarkörerna, nämligen TOP1, CENPA, CENPC, MPO och PR3, är specifika för respective sjukdom, åtminstone i vår experimentella kontext. Samtidigt visar resultaten att många autoantikroppar har en utspridd förekomst i flera sjukdomar, vilket understryker behovet av att inkludera flera sjukdomar som relevanta kontroller i studier med syfte att upptäcka kliniska diagnostiska biomarkörer. Vidare visade en ny kandidat, anti-PIP4K2B, lovande resultat för användning vid diagnosticering av "seronegativa" SSc-patienter i vår studie, särskilt om den tolkas tillsammans med kliniska symtom. Flera markörer med potential att förutsäga utvecklingen av lungfibros och pulmonell arteriell hypertension (PAH) hos SSc-patienter identifierades även; dock behövs studier i större kohorter för att klarlägga deras kliniska värde. För att bättre förstå specificiteten hos autoantikroppsmarkörer behöver analysen utökas i omfattning och fler sjukdomar inkluderas. Detta är nödvändigt för att hantera utmaningarna med försenad korrekt diagnos och förbättra hanteringen av autoimmuna sjukdomar i framtiden.