Rättsliga verktyg för att skydda ekologisk konnektivitet i fysisk planering

Sammanfattning

Sammanfattning Denna uppsats behandlar de rättsliga förutsättningarna för att beakta och skydda ekologisk konnektivitet i den fysiska planeringen. Utgångspunkten är att ekologisk konnektivitet har betydelse för bevarandet av biologisk mångfald, eftersom arters möjligheter att röra sig mellan livsmiljöer och upprätthålla ekologiska samband påverkas av hur mark- och vattenområden planeras och används. Konnektiviteten kan skyddas och tillgodoses i den fysiska planeringen genom att planera för spridningsstråk och gröna korridorer. Frågan aktualiseras särskilt i gränslandet mellan miljöbalken och plan- och bygglagen, där olika allmänna och enskilda intressen möts. Syftet med uppsatsen är således att undersöka vilka rättsliga instrument som finns i svensk lagstiftning för att skydda ekologisk konnektivitet vid mark- och vattenanvändning, med särskilt fokus på miljöbalken och plan- och bygglagen. Analysen visar att svensk rätt innehåller flera indirekta verktyg för att beakta ekologisk konnektivitet, men att dessa är fragmenterade och saknar tydlig systematik. Miljöbalkens hushållningsbestämmelser och PBL:s krav på hänsyn ger visst utrymme, men saknar uttryckliga krav på konnektivitet. EU-rätten, särskilt habitatdirektivet och Weser-domen, fungerar som en pådrivande faktor som kan skärpa kraven i svensk tillämpning. Uppsatsen behandlar också hur internationell rätt och EU-rätt påverkar de svenska rättsliga förutsättningarna inom området. För att besvara dessa frågor används huvudsakligen rättsdogmatisk metod, med utgångspunkt i lagtext, förarbeten, praxis, juridisk doktrin samt relevanta internationella och EU-rättsliga dokument.