Skogsbolags och skogsägarföreningars syn på biokrediter : attityder, strategier och upplevda hinder

Sammanfattning

Svenskt skogsbruk går en balansgång, samhället efterfrågar både en stabil tillgång på förnybar råvara och förstärkt biologisk mångfald. I brukade skogar hamnar ofta naturvårdsåtgärder i skymundan när de saknar intäktsmodeller, samtidigt som kraven från beslutsfattare och näringslivet på mätbara naturåtgärder blir allt starkare. Mot denna bakgrund har biodiversitetskrediter (biokrediter) vuxit fram som en marknadsmekanism som värderar delar av skogens ekosystemtjänster genom att kvantifiera och verifiera naturutfall. På så sätt möjliggörs prissättning och finansiering av biodiversitetsnytta. Denna studie syftar till att utvärdera hur svenska skogsbolag och skogsägarföreningar ser på biokrediter kopplat till biologisk mångfald, vilka strategier de överväger för att integrera de i sin verksamhet och vilka hinder de uppfattar inför en framtida marknad. Studien är en kvalitativ studie som bygger på tolv semistrukturerade intervjuer med tjänstepersoner från tre skogsbolag och tre skogsägarföreningar. Studien visar att biokrediters potential bedöms som försiktigt positiv men den beror på vissa villkor. Företagen ser möjligheter att finansiera aktiva naturvårdsåtgärder och höja ambitionsnivån för naturvård över det som lag och certifiering kräver, särskilt i avsatta bestånd där skötsel i dag saknar intäkter. Skillnader framträder i hur roller kan tas. Skogsägarföreningarna ser främst potentialen att skapa en ny intäktsmöjlighet för sina medlemmar. Om medlemmar efterfrågar stöd för att sälja biokrediter och om åtgärderna gynnar skogsgården behöver föreningarna kunna erbjuda funktioner för paketering av projekt, rådgivning och försäljning. Skogsbolagen lyfter möjligheten att själva testa åtgärder på egen mark i mindre skala i form av pilotprojekt och koppla dessa till deras interna styrsystem. De hinder som begränsar utvecklingen av biokrediter är i första hand metodiska och strukturella. Företagen efterfrågar klara definitioner av vad som räknas om en biokredit, hur additionalitet och baslinjer ska fastställas och vilka mät- och uppföljningsmetoder som ska användas. Innan en marknad kan fungera ses tredjepartsverifiering som nödvändigt. Därtill saknas en fungerande handelsplattform med standardiserade avtal, tydlig fördelning av risk och ansvar samt transparent prissättning. En slutsats som kan dras från studien är att biokrediter endast blir långsiktigt gångbara om de kan förenas med aktivt skogsbruk. Modeller som kräver omfattande minskning av brukad areal bedöms riskera både råvaruförsörjning och klimatnytta. Det uppfattas bättre att premiera tydligt mätbara förbättringar i brukad skog. På organisationsnivå behöver skogsföretag och skogsägarföreningar stärka den interna kompetensen om biokrediter för att kunna delta när en marknad väl tar form, samt tydliggöra beslutsvägarna mellan naturvård och produktion.