Sammanfattning

Studien undersöker hur förvaltare i två av Sveriges mest besökta nationalparker, Stenshuvud och Söderåsen, upplever och hanterar målkonflikter mellan naturvård och tillgänglighet. Underfinansiering av skyddade områden är en internationell och nationell trend, där Riksrevisionen konstaterar att förvaltningen är ineffektiv och att många skötselplaner är föråldrade. Det skapar strukturella hinder för att uppnå bevarandemål, särskilt i en tid då besökstrycket ökar kraftigt. Genom semistrukturerade intervjuer med fyra anställda inom nationalparksförvaltning analyseras hur prioriteringar görs i praktiken. Analysen utgår från Bennet och Satterfields (2018) miljöstyrningsramverk med fokus på effektiv, responsiv och robust styrning. Resultatet visar att förvaltningen präglas av instabil finansiering, brist på personal och inaktuella styrdokument som inte speglar dagens behov. En trend av ökat besökstryck orsakar slitage, erosion och ökat krav på underhåll, samtidigt som naturvårdsinsatser behöver kontinuitet. Förvaltningen behöver göra avvägningar mellan mer akuta och synliga behov framför mer långsamma och kostsamma ekologiska insatser. Responsiviteten begränsas av bristande kapacitet. Förvaltningen försöker anpassa sig genom nudging, ändrade öppettider och samarbeten, men saknar systematisk uppföljning. Samtidigt finns starka horisontella nätverk som ökar legitimitet och kunskapsutbyte, men kan inte kompensera för strukturella brister i styrningen. Slutsatsen är att målkonflikterna mellan naturvård och tillgänglighet främst beror på ett styrningssystem som saknar stabilitet, kapacitet och uppdaterade ramar. Prioriteringar formas av akuta behov snarare än strategiska överväganden, vilket riskerar både naturvärden och tillgänglighet. Studien visar därmed ett behov av långsiktiga budgetar, uppdaterade skötselplaner och tydligare prioriteringsramar för att stärka förvaltningens robusthet och effektivitet.

Utforska vidare

Liknande uppsatser

Uppsatser med liknande ämnen och nyckelord.