Timmerensamhet och tegelhelvete : Om ensamhet och inre rörelse i Eyvind Johnsons Nu var det 1914

Sammanfattning

I uppsatsen undersöks skildringen av vissa inre tillstånd i Eyvind Johnsons Nu var det 1914: olika typer av ensamhet (i förhållande till andra människor, existentiell och platsrelaterad), rörelse i tanken och rörelse mellan sinnesstämningar. Vidare analyseras kopplingar mellan tillstånden och moderniteten, liksom vilka attityder till den senare som kommer till uttryck i romanen. Undersökningen sker genom en tematisk metod och närläsning med verket i förgrunden, men med modernitetens framträdande konturer som fond. De olika varianterna av ensamhet och rörelse är framträdande teman och skildras i någon mån genom dialog, men främst genom huvudpersonens medvetandeström. Tillstånden står nästan undantagslöst i samband med moderniteten i form av dess gryende samhällsansvar för individens materiella behov, ökad rörlighet till följd av industrialisering och utbyggnad av moderna kommunikationer, effektivisering av arbetsprocesser, större fokus på den enskilde individen och vetenskapens och rationalitetens växande inflytande. Endast i fråga om ett fall av platsrelaterad ensamhet saknas kausal förbindelse – då finns i stället en tydlig koppling till det förmoderna[1]. Uttrycken av ensamhet och inre rörelse, liksom deras förhållande till det moderna, förstärks genom strukturer i texten och symbolik. Den hållning till moderniteten som uttrycks är komplex och nyanserad.