Trädslagsval vid betning av visent (Bison bonasus) – en observationsstudie

Sammanfattning

Visenten (Bison bonasus) är ett partåigt hovdjur som har funnits vilt i Sverige för ca 9 700 -10 800 år sedan. 1927 i Kaukasus sköts den sista vilda visenten, tack vare det extensiva avelsarbetet som pågått sedan 1923 så fanns det 2024 totalt 12 209 individer i världen varav 9 762 frilevande. Visenterna är Europas största levande däggdjur och lever i flockar oftast i form av bland- och tjurflockar. De är väldigt anpassningsbara med tanke på födointag, generellt består dieten till 80 % av markvegetation samt 20 % utav vedartad växtlighet. En vuxen individ kan konsumera uppåt 50 kg föda dagligen och har på så vis en tydlig påverkan på sin omgivning. Ett skogsmosaiklandskap (blandning av skog och öppna gräsytor) verkar vara den prefererade biotopen. Syftet med studien är att bilda ett bättre kunskapsläge rörande visenternas betespreferenser inför en potentiell återintroduktion av arten i det vilda i Sverige. Detta skall uppnås genom att besvara följande frågeställning: Vilket eller vilka svenskt naturligt förekommande trädslag föredrar visenterna att beta? Studien var upplagd som en cafeteriastudie där mindre träd av: tall (Pinus sylvestris), gran (Picea abies), björk (Betula ssp.), sälg (Salix caprea), asp (Populus tremula), rönn (Sorbus aucuparia) och al (Alnus ssp.) placerades vid olika stationer för att bedöma betesgrad samt betesaktivitet. Betesgraden bedömdes på en skala 1-10 genom att ta bilder före samt 5 timmar efter tillträde för att jämföras med varandra. Betesaktiviteten filmades i de första 90 minuter (1,5h) för att sedan analyseras som bildrutor tagna var 10e minut. Försöken upprepades 10 gånger för att få pålitliga data som sedan sammanställdes i Excel. För att bedöma om resultat av försöket är statistiskt signifikant har ett icke-parametrisk Kruskal- Wallis test med post-hoc Dunns test använts för att se skillnader mellan olika trädslag. Resultaten visar att visenter betade på olika trädslag i varierande grad och denna variation var starkt signifikant (p<0,0001). Det var en stark preferens för sälg som var betat signifikant mer än gran (p<0,0001), björk (p<0,001), asp (p<0,0001) och rönn(p<0,0001). Även tall var betat mer än gran (p<0,05), björk (p<0,05) och asp (p<0,01). Slutligen var alar betade mer än asp (p<0,05) och rönn (p<0,05). Gällande betesaktivitet var olika trädslag besökta i olika grad och denna variation var statistiskt signifikant (p<0.0001) Återigen var sälg den mest välbesökta och denna besöksfrekvens skilde sig signifikant från tall (p<0,001), asp (p<0,0001), rönn (p<0,01) och alar (p<0,001). Även besöken hos björkar var signifikant högre än hos asp (p<0,001). De slutsatser som kan dras är att visenterna föredrog sälg, tall, al och björk, gällande besöksfrekvens var tall lägre än väntat med tanke på relativt hög betesgrad av trädslaget. Dessa resultat överensstämmer delvis med tidigare forskning. Studien har begränsningar på grund av sin omfattning, såsom djurgrupp, miljö och tidsspann (kort period under tidig vår). Studien bidrar dock med värdefull svenskbaserad kunskap om visenternas betespreferenser. Informationen är relevant för diskussionen om återintroduktion av visenter i Sverige. Vidare studier som bygger på detta försök är nödvändiga för att få en representativ bild av deras potentiella påverkan på det svenska skogsekosystemet.