Undervisning genom specialpedagogiska glasögon : möjligheter och hinder för inkludering och likvärdighet i skolan

Sammanfattning

Abstrakt Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag som består i att erbjuda en likvärdig utbildning där alla elever ges förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt. Tidigare forskning pekar dock på ett glapp mellan styrdokumentens visioner om "en skola för alla" och den verkliga skolvardagen. För att överbrygga detta och skapa inkluderande miljöer krävs ofta samverkan mellan lärare och specialpedagoger, vilket i sin tur kan påverkas av organisatoriska faktorer och skilda professionella perspektiv. Syftet med denna studie är att undersöka hur lärare och specialpedagoger beskriver samverkan i arbetet med inkludering i den ordinarie undervisningen, samt vilka möjligheter och hinder de upplever i arbetet med elever i behov av stöd. Studien vilar på ett relationellt perspektiv där elevers svårigheter ses som något som uppstår i mötet mellan individ och miljö. Genom en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer med fyra lärare och fyra specialpedagoger undersöktes skolans praktik. Resultaten visar att samverkan mellan lärare och specialpedagog är bristande, vilket försämrar inkluderingen och leder till att insatserna blir fragmenterade. Detta beror på till stor del på organisatoriska strukturer som separerar den pedagogiska och den specialpedagogiska kompentensen samt rådande normer. Studien bidrar till en fördjupad förståelse för hur inkludering formas i skolans praktik. Resultaten belyser även vikten av att specialpedagogen är mer närvarande i klassrummet för att få en rättvisande helhetsbild av elevens samspel med lärmiljön. En sådan närvaro kan möjliggöra ett gemensamt ansvarstagande där förståelse och pedagogisk praxis integreras i en fungerande helhet. Nyckelord: differentiering, inkludering, lärmiljö, normer, samverkan.