Upplevd ensamhet och självmedkänsla : En svensk tvärsnittsstudie om samband och modererande faktorer

Sammanfattning

Sammanfattning Ensamhet är en vanlig upplevelse som har kopplats till en mängd olika hälsoproblem. Forskning har visat att det finns samband mellan upplevd ensamhet och olika faktorer såsom ålder, kön och relationsstatus. På senare tid har även psykologiska faktorer som självmedkänsla visat sig ha ett samband med upplevd ensamhet. Syftet med denna studie var att undersöka upplevd ensamhet, självmedkänsla samt sambandet mellan dessa i en svensk kontext. 266 personer i Sverige, mellan 25–65 år (M= 37.4, SD=11.9) besvarade demografiska frågor samt två formulär: Revised UCLA loneliness scale (R-UCLA) och Self Compassion Scale (SCS). Data analyserades genom ANOVA, oberoende t-test, korrelationsanalys och multipel linjär regressionsanalys. Resultaten visade att singlar och unga vuxna (25–34 år) upplevde sig något mer ensamma samt att de som är föräldrar, ensamboende och åldersgrupper mellan 35–65 år var något mer självmedkännande. Dock var dessa skillnader av liten effekt. Det framkom även ett signifikant negativt samband av stor effekt mellan upplevd ensamhet och självmedkänsla. Sambandet var något starkare för gruppen män. Denna studie påvisar att sambandet mellan upplevd ensamhet och självmedkänsla är bestående även i en svensk kontext. För att vidare undersöka kausalitet och eventuella interventioner mot upplevd ensamhet uppmuntras framtida forskning att genomföra longitudinella studier och interventionsstudier.