Upplevd tid och optisk omedvetenhet

Sammanfattning

Denna essä undersöker hur fotografiet kan gestalta och problematisera upplevd tid och detsom Walter Benjamin benämner som det optiska omedvetna. Med utgångspunkt i HenriBergsons begrepp la durée betraktas tid inte som linjär eller uppdelad i dåtid, nutid ochframtid, utan som en sammanhängande och upplevd varaktighet. Genom analys av trefotografiska verk, Hiroshi Sugimotos Theaters, Anna Claréns Holding och Hendrik ZeitlersAbiskograms diskuteras hur olika tekniker, från lång exponering till kameralöst fotografi, kanöppna för reflektion kring tid, minne, närvaro och agens.Essäen argumenterar för att fotografiet inte enbart dokumenterar ett fruset ögonblick, utansnarare skapar ett möte mellan då och nu där betraktarens egna erfarenheter och känsloraktiveras. Genom teorier av bland andra Benjamin och Liz Wells belyses hur fotografier kan väcka både visuella och haptiska minnen samt hur det optiska omedvetna kan förstås somnågot mer än en teknisk egenskap hos kameran. Avslutningsvis reflekterar essäen kring hurett släppande av kontroll i den fotografiska praktiken kan möjliggöra nya sätt att uppleva tid,både som fotograf och som människa