Validering av metoder för bedömning av rörlighet hos häst

Sammanfattning

Överrörlighet hos häst är ett aktuellt ämne som diskuteras bland ryttare. Rörliga gångarter är en fördelaktig egenskap inom varmblodsaveln och det har påvisats ett samband mellan varmblodsaveln och en överrörlighetssjukdom som drabbar föl. Dock saknas det en definition gällande vad som avses med överrörlighet hos häst och det förekommer dessutom inga validerade metoder för att mäta hästens rörlighet. Denna studie syftar till att validera mätmetoder för att mäta rörlighet hos häst för att dessa metoder i framtiden eventuellt ska kunna användas för att utvärdera överrörlighet. I studien deltog 15 hästar som genomförde sex rörlighetstester. Tre bedömare mätte hästarnas hudelasticitet och smidighet i ryggrad samt ledrörlighet i kota, karpus och has. Utifrån detta beräknades intraclass correlation coefficients (ICC) baserat på samtliga mätvärden för att utvärdera intra- och interbedömarreliabilitet. Utöver det beräknades medelvärde och standardavvikelse för varje enskild bedömare vid varje test och häst, i syfte att jämföra bedömarnas medelvärde. Slutligen beräknades medelvärde per häst i varje specifikt test, för att skapa en uppfattning om normalvariationen i populationen. Resultatet av studien visade att interbedömarreliabiliteten var dålig eller måttlig för hälften av rörelsetesterna men visade sig vara utmärkt för att mäta extension av karpus. Intrabedömarreliabiliteten var med få undantag var bra eller utmärkt, med ICC-värden från 0,53 som lägst och 0,96 som högst. Högst intrabedömarreliabilitet hade mobilitetstestet för extension av has med knäled i 90 graders flexion. För att dessa mätmetoder ska kunna bli användbara behöver de testas på en större population hästar för att säkerställa mätmetodernas reliabilitet. Mätmetoderna behöver också testas på olika grupper av hästar som är både överrörliga och mindre rörliga för att sammanställa normalvärden för rörlighet hos häst.