Hudveckstjockleksmätning med skjutmått hos häst : tillförlitlighet, praktisk genomförbarhet och samband med hullpoäng

Sammanfattning

Överhull är ett vanligt problem hos hästar och är associerat med ökad risk för metabola sjukdomar, såsom ”Equine Metabolic Syndrome” (EMS). Hullbedömning sker vanligtvis med ”Body Condition Score” (BCS), en semisubjektiv metod som kan variera mellan olika bedömare. Det finns därför behov av mer objektiva och reproducerbara metoder som komplement till traditionell hullbedömning. Mätning av hudveckstjocklek (ST) med skjutmått används inom humanmedicin för att uppskatta subkutant fett (SAT). Metoden har även nyligen undersökts hos hund med lovande resultat, men till vår vetskap saknas studier av djurslaget häst. Syftet med detta examensarbete var att utvärdera ST mätt med skjutmått hos häst avseende praktisk genomförbarhet och reliabilitet samt att undersöka dess samband med BCS. Studien genomfördes som en tvärsnittsstudie med blindad avläsning på 15 undervisningshästar vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Studiepopulationen bestod av svenska varmblodiga travare (n = 14) och svenskt halvblod (n = 1). Ingen häst (0 %) klassificerades som extremt utmärglad/mager (BCS 1–3), 2 hästar (13 %) som slank (BCS 4), ingen häst (0 %) som måttlig (BCS 5), 8 hästar (53 %) som måttligt fet (BCS 6), en häst (7 %) som fet (BCS 7), 4 hästar (27 %) som mycket feta (BCS 8) och ingen häst (0 %) som extremt fet (BCS 9). Hudveckstjocklek mättes av två observatörer (studentparet) i triplikat med skjutmåttet ”Harpenden® Skinfold Caliper” vid fyra anatomiska mätpunkter: bröstbensspetsen, proximalt om det laterala kollaterala armbågsledsligamentet, kaudalt om axillen samt kranialt om scapulas kraniala kant. Hullbedömning utfördes enligt den niogradiga BCS–skalan av två observatörer och en handledare, vars bedömning användes som referens i analyserna. Data analyserades med deskriptiv statistik, ”intraclass correlation coefficient” (ICC) för att bedöma intra- och interbedömarreliabilitet samt ”Spearmans” rangkorrelation för att undersöka samband mellan ST och BCS. Resultaten visade att ST–mätningarna var praktiskt genomförbara i stallmiljö och tolererades väl av hästarna. Mätningarna uppvisade mycket hög intrabedömarreliabilitet (ICC 0,90–0,97) och hög till mycket hög interbedömarreliabilitet (ICC 0,76–0,93) vid samtliga mätpunkter. Korrelationsanalyserna visade inga signifikanta samband mellan ST och BCS. Den högsta korrelationskoefficienten observerades vid bröstbensspetsen, medan övriga mätpunkter låg nära noll. Sammantaget visar resultaten att mätning av ST med skjutmått är en praktiskt genomförbar metod med god reproducerbarhet hos häst. Något tydligt samband mellan ST och hullpoäng (BCS) kunde dock inte påvisas vid de valda mätpunkterna. Hudveckstjocklek kan ha påverkats av biologiska faktorer som inte undersöktes i studien, exempelvis ålder, kön, individuella variationer samt hudens och pälsens egenskaper. Även hästens histologiska vävnadsuppbyggnad, med begränsad förekomst av SAT jämfört med andra arter, kan ha påverkat metodens förmåga att spegla kroppens fettansättning. Även faktorer kopplade till studiens upplägg och metod, såsom val av mätpunkter, referensmetod och systematiska mätfel, kan ha påverkat resultaten. Utifrån resultaten i denna studie kan metoden ännu inte rekommenderas som ett kliniskt komplement till traditionell hullbedömning. Framtida studier bör inkludera större populationer med stor variation i hullgrad, samtidigt som hästarna är relativt biologiskt homogena avseende exempelvis ras, kön och ålder för att minska risken för confounding-faktorer. Framtida studier bör även utvärdera alternativa mätpunkter och jämföra metoden med mer objektiva referensmetoder för att klargöra metodens validitet och möjliga användningsområden.