Anhörig till Alzheimers sjukdom : En kvalitativ innehållsanalys baserad på självbiografier

Sammanfattning

Bakgrund: Alzheimers sjukdom är en demenssjukdom som innefattar bland annat minnesstörningar och förlust av grundläggande funktioner. Avsaknaden av botemedel för sjukdomen gör vårdens främsta ansvar att erbjuda stöttning för att bibehålla en så god livskvalitet som möjligt längs sjukdomsförloppet, som till exempel hemtjänst, dagverksamhet och särskilt boende. Anhöriga till Alzheimersjuka har rapporterats uppleva ökad nivå av stress, depression, ångest samt fysiska besvär i samband med omhändertagandet av sina närstående och samhällets stöd berör dem också. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anhörigas erfarenheter av Alzheimervårdens stöd och omvårdnad av Alzheimersjuka närstående. Metod: En kvalitativ litteraturstudie med induktiv ansats som baserades på sju självbiografier som analyserades med en innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Resultat: Anhöriga upplevde tillfredsställelse och uppskattning för stödet när de beviljade insatserna, personal och omvårdnaden var anpassade efter deras specifika situation. Vid missanpassning krävdes mer arbete från anhöriga och både frustration och utmattning uttrycktes över det. Samtidigt visade resultatet att valet att lämna över omvårdnadsansvaret till särskilt boende beskrevs vara sista utvägen och väckte stor sorg och skuldkänslor hos de anhöriga. Slutsats: Personalens omhändertagande bidrog antingen till den anhörigas tillfredsställelse respektive missbelåtenhet beroende på kompetens och bemötande. Navigering av stödet var en ny komplex process som ofta inte väckte tillfredsställelse. En flytt till ett särskilt boende upplevdes i synnerhet som en stor omställning som ger upphov till sorg. Sjuksköterskan kan behöva ta initiativ till specialutbildning för omvårdnadspersonal för att utveckla omvårdnadskompetens och utvärdera omvårdnaden och stödet oftare med anhöriga.