Att nå fram utan ord : Faktorer som främjar och hindrar kommunikationen med respiratorbehandlade patienter inom intensivvården

Sammanfattning

Bakgrund: Att vårdas inom intensivvården innebär ofta ett behov av respiratorbehandling för att ersätta eller understödja andningsarbetet. Under pågående respiratorbehandling begränsas möjligheterna till verbal kommunikation. Kommunikationsförmågan påverkas ytterligare av sederande läkemedel, patientens medicinska tillstånd samt fluktuerande kognitiv förmåga. Som följd kan patienterna få svårt att uttrycka sina tankar och känslor, vilket kan upplevas som påfrestande och ge upphov till negativa känslor, förlust av kontroll och ökat beroende av omvårdnadspersonal. Specialistsjuksköterskor inom intensivvård har ansvar för att identifiera patientens behov och tillämpa lämpliga metoder för att möjliggöra kommunikation. De ansvarar även för att vården bedrivs personcentrerat i syfte att främja patientens delaktighet. Kommunikation är en viktig del av intensivvårdsförloppet och kan vara av stor betydelse för att kunna tillgodose omvårdnadsbehoven hos kritiskt sjuka patienter. Syfte: Syftet var att belysa aspekter som hindrar respektive främjar kommunikationen mellan specialistsjuksköterskor inom intensivvård och vuxna respiratorbehandlade patienter. Metod: Litteraturstudie med systematisk ansats. Resultat: Den tematiska innehållsanalysen resulterade i fyra teman och tio subteman. De teman som identifierades var ”Specialistsjuksköterskan har en avgörande roll som möjliggörare och begränsare av kommunikationen”, ”Kommunikationsverktyg som avgörande stöd och hinder för kommunikationen”, ”Patientens förutsättningar som möjliggör och begränsar kommunikationen” och ”En organisation och vårdmiljö som försvårar kommunikationen”. Slutsats: Kommunikation är en komplex process som påverkas av faktorer på individ- och organisationsnivå. Att stärka kommunikationen mellan specialistsjuksköterskor inom intensivvård och respiratorbehandlade patienter är betydande för att tillgodose patientens grundläggande omvårdnadsbehov. Resultatet kan bidra till vägledning för att utveckla en mer effektiv vård.