Att skapa sammanhang i matematikundervisningen : En studie av lektionsstruktur och undervisningens meningsskapande

Sammanfattning

Syftet med studien var att analysera hur matematikundervisningens lektionsstruktur tog form i grundskolans praktik. Särskilt fokus riktades mot hur lektionsinledning, arbetsfas och lektionsavslutning samspelade och fick didaktisk betydelse för undervisningens orientering, meningsskapande och sammanhang i lektionens genomförande. Studien genomfördes med en kvalitativ forskningsdesign där klassrumsobservationer i årskurserna 1–9 kombinerades med en lärarenkät. Studiens teoretiska utgångspunkt var ett allmändidaktiskt perspektiv där den didaktiska triangeln användes som analytisk modell och pedagogisk takt som tolkningsverktyg för lärarens situerade omdöme i undervisningen. Resultatet visade att matematikundervisningen i stor utsträckning organiserades genom återkommande lektionsfaser, men att relationerna mellan dessa varierade. Arbetsfasen gavs ofta ett dominerande utrymme i undervisningens förlopp, medan lektionsinledning och lektionsavslutning gavs mer skiftande och ibland begränsade funktioner. I undervisning där sambanden mellan lektionens delar var tydliga skapades förutsättningar för att utveckla ett sammanhängande matematiskt innehåll, medan undervisning där sådana samband saknades i högre grad präglades av uppgiftsorienterat arbete. Analysen visade att lektionsstruktur kunde förstås som ett sammanhängande didaktiskt förlopp där undervisningens tidsliga organisering, didaktiska relationer och lärarens professionella omdöme samverkade. Relationerna mellan lektionens olika delar framträdde som centrala för hur undervisningens innehåll hölls samman och gavs riktning i lektionens genomförande. Studien bidrar därmed med kunskap om hur sambanden mellan lektionsinledning, arbetsfas och lektionsavslutning kan skapa förutsättningar för meningsskapande, förståelse och sammanhang i matematikundervisning och belyser samtidigt lektionsstruktur som ett allmändidaktiskt relevant fenomen.