Barn bakom galler: Det foucauldianska fängelset i mötet med Kriminalvårdens nya avdelningar för unga : En kvalitativ fallstudie utifrån intervjuer med sakkunniga, kriminologiska teorier och dokumentanalys

Sammanfattning

När samhället väljer att låsa in ett barn ställs rättsstatens grundläggande principer på sin spets. Införandet av fängelse som påföljd innebar ett tydligt skifte i svensk straffrätt, där en verksamhet historiskt utformad för vuxna kom att omfatta en grupp vars rättigheter särskilt skyddas av barnkonventionen. Studiens syftade till att undersöka hur denna reform förhöll sig till barnets rättigheter och vilka spänningar som uppstod när krav på kontroll, säkerhet och samhällsskydd mötte principen om barnets bästa. I tider av samhällelig osäkerhet har unga ofta identifierats som bärare av ordningsproblem, vilket lett till återkommande reformer där gränsen mellan vård och straff omförhandlats. För att belysa problemområdet genomfördes en kvalitativ fallstudie baserad på semistrukturerade intervjuer med sakkunniga inom Kriminalvården, i kombination med en dokumentanalys av centrala regeringsdokument, såsom SOU 2023:44, samt internationella regelverk och myndighetens förstudie. Det empiriska materialet analyserades utifrån Michel Foucaults teori om det foucauldianska fängelset och Nicola Laceys perspektiv på penal populism, tillsammans med tidigare forskning om ungdomspåföljder, institutionsvård och frihetsberövandets effekter. Resultatet visade att förberedelsearbetet präglades av tidsbrist och rättslig osäkerhet, vilket försvårade implementeringen av en barnanpassad miljö. Detta ligger i linje med tidigare forskning som pekar på att snabba kriminalpolitiska reformer ofta genomförs utan att organisatoriska, rättsliga och praktiska förutsättningar fullt ut är på plats. Studien visade att reformen innebar en förskjutning mot en mer straffrättslig ordning där barnet gjordes till ett mätbart objekt genom systematiska riskbedömningar och normaliserande tekniker. Vidare framkom att Kriminalvårdens säkerhetsuppdrag, manifesterats genom konstant vuxennärvaro och fysiska barriärer, ofta underordnade barnets rättigheter till privatliv, integritet och en likvärdig skolgång. Detta bekräftades av internationell forskning som visade att institutionella miljöer, präglade av säkerhetstänk, tenderar att begränsa barns möjligheter till autonomi, relationer och en normaliserad vardag. Slutsatsen var att det nya systemet riskerade att producera en genomträngande övervakningskedja, en så kallas fängelsearkipelag, som genom obligatorisk övervakning vid utslussning förlängde maktens kontroll över barnet även utanför anstaltens murar.