”…DET ÄR JU DET VÄRSTA SOM KAN HÄNDA” : En kvalitativ studie om småbarnsföräldrars föreställningar om orosanmälningar till socialtjänsten

Sammanfattning

En orosanmälan till socialtjänsten görs om någon misstänker att ett barn far illa och fungerar som ett skyddsnät för barns rättigheter och trygghet. Tidigare forskning visar att tilltron till socialtjänsten varierar och att det finns en rädsla för att kontakt med socialtjänsten innebär att bli ifrågasatt och stämplad. Tidigare forskning visar även att socialtjänsten ofta framställs på ett negativt sätt i media och att den bilden av socialtjänsten påverkar allmänhetens föreställningar. Allmänhetens föreställningar har en viktig roll för deras förtroende för och för socialtjänstens legitimitet. Denna kvalitativa intervjustudie syftar till att undersöka småbarnsföräldrars föreställningar om orosanmälningar till socialtjänsten i Sverige. Resultatet visar att orosanmälningar i grunden ses som en möjlighet till stöd, men om ens egna barn blir föremål för en orosanmälan är det svårt att se socialtjänsten som stödjande. Istället ses då socialtjänsten som hotfull och en känsla av kontrollförlust och kritik uppstår som riktas mot det egna föräldraskapet. Vidare visar resultatet att bristande kunskap om hur processen fungerar gör att föräldrar fyller tomrummen med symboliska föreställningar. När kunskap och egen erfarenhet saknas, lämnas utrymme för tolkningar baserade på andras berättelser.