Du sköna nya era – det måste inte vara text. : En intervjustudie om hur samhällskunskapslärare integrerar specialpedagogik och multimodala verktyg i undervisningen.

Sammanfattning

Denna uppsats är en undersökning som har i syfte att öka kunskapen kring hursamhällskunskapslärare arbetar med specialpedagogik. Där forskningsfrågorna berör vilka extra anpassningar och specialpedagogiska åtgärder lärarna tillämpar i sin undervisning. Om lärarna anser att multimodala verktyg som ett redskap i denna kontext genererar positiva resultat. Utöver själva undervisningen beskriver även lärarna var de hämtat sina kunskaper om specialpedagogik och hur deras relation ser ut med sina lokala specialpedagoger. Den teori som använts kallas KASAM-teorin och den har varit nödvändig för att förstå varför lärarna ständigt återkom till det relationella. Lärarna menar att elevers psykiska välmående är en faktor precis som autism, ADHD och dyslexi är. Men att det relationella inte endast heller handlar om psykisk ohälsa utan det genomsyrar hela yrket. Det relationella inkorporeras i alla delar där lärare och elever möts, exempelvis för att eleven ska använda sig och anamma specialpedagogiken behövs en relationell aspekt. Metoden uppsatsen har använt för att generera data är kvalitativ semistrukturerad intervju där sex samhällskunskapslärare har deltagit. I intervjuerna delar lärarna med sig av sina erfarenheter och kunskaper av specialpedagogik och användande av multimodala verktyg. Dessutom undersöks hur och när samarbete och kommunikation med specialpedagogen inträffar, var lärarna hämtar de tekniker och metoder som används för att hjälpa och kompensera eleverna för deras svårigheter eller olikheter. Lärarna presenteras kort i metodkapitlet för att sedan en och en svara på de forskningsfrågor uppsatsen bygger på. I resultatet och analysen har det framkommit att det data intervjuerna har genererat i visar påen öppenhet och bredd av verktyg och metoder lärarna använder sig av för att se till att eleverna oavsett om de har diagnoser eller inte ska få tillgång till en god och lärorik undervisning. Användandet av specialpedagogiken är dock så vanligt förekommande i informanternas klassrum att det kan vara svårt för dem att urskilja konkreta resultat när ytterligare ett specialpedagogiskt instrument appliceras. Lärarna som deltagit i studien beskriver samstämmigt att den främsta källan till specialpedagogik kommer av andra lärare och då allra vanligast av lärare med samma ämne. Specialpedagogerna betraktas ofta som en resurs som tar hand om enskilda elever där de kan sitta och arbeta med en specialpedagog enskilt eller i enliten grupp. Ett annat vanligt tillfälle då lärarna tar kontakt med specialpedagogen är då ärendet gäller enskilda elever. I frågan om multimodalitet kopplas denne i första hand till det digitala,där lärarna generellt har en positiv och ibland en mycket positiv syn på det multimodala. Elevermed dyslexi anses vara den elevgrupp som har allra störst fördel av det digitala även om samtliga elever uppfattas gynnas av det multimodala. Det digitala beskrivs ha en möjlighet att arbeta med flera semiotiska intryck, något som lärarna tror särskilt ska gynna elever med ADHD, koncentrationssvårigheter och autism.